Vid den här tiden för 71 år sedan rasade slaget om Stalingrad. Den sista tyska fickan av motstånd kapitulerade den 2 februari 1943. Hela slaget hade börjat i juni 1942.
1. Fall BlauStalingradslaget är ämnet för detta inlägg. Men vi tar det från början. Vi måste börja i år 1941.
Vad hände då? Jo, i juni 1941 anföll Tyskland sin granne Bolsjevikryssland. Denna
Operation Barbarossa gick ganska bra. Ett tag. Men den misslyckades framför Moskvas portar. Det var i december. Ryssland slogs inte ut 1941 som avsikten varit. Zhjukov gick till motangrepp och tryggade huvudstaden.
Men Hitler hade ännu reserver att ta av. Han kunde fortsätta kriget. Tyngdpunkten under 1942-43 kom att ligga på den södra armégruppens område. Det ledde till slagen vid Stalingrad och Kursk. Tyskarna förlorade dessa slag. Och därmed förlorade man för gott initiativet i öster. Krigets vändpunkt var nådd.
- - -
Zhukov hade alltså i december 1941 gått till motanfall framför Moskva. In på nyåret 1942 hade operationen varat. Resultatet blev att fronten stabiliserades cirka 100 km från Moskva. Hitler insåg att inget mer kunde uträttas där för tillfället. Anfall över hela den ryska fronten var inte längre möjligt. Då flyttades fokus söderut. Planen blev att ta Stalingrad vid floden Volga, svänga norrut och sedan ta Moskva i ryggen. Då, med förenade krafter från detta flanksvep samt från ett frontalt angrepp av AG Mitten, skulle kanske hela den ryska fronten rullas upp.
Det var en djärv plan. Men detta upplägg med att ta Moskva i ryggen var orealistiskt. Mer konkret syftade denna södra offensiv 1942 till att ta och kontrollera de kaukasiska oljekällorna. Detta var något som intresserade Hitler. Och offensiven såg ut att kunna lyckas. Tyskarna hade rätt gott om reserver. När våren kom 1942 blev det tid för ett och annat. Men först stod man inför hotet av en rysk våroffensiv. Den slogs ut i maj med kraftsamling mot Charkov. Men den misslyckades. Tyskarna fångade upp stötarna och gick själva till motanfall. Därmed skingrade man två hela ryska arméer och delar av två andra och tog 241.000 man till fånga. Därför hade ryssarna inga reserver att tillgå när tyskarna satte igång sin egen offensiv i juni.
AG Syd delades upp i två delar inför detta, Armégrupp B på vänsterflygeln och Armégrupp A på högra flygeln. Armégrupp B skulle med 6:e armén och med 4:e pansararmén initialt som spjutspets,
ta Stalingrad vid Volga. Söder därom skulle Armégrupp A med 17:e armén och 1:a pansararmén framrycka över Kalmuckstäppen och ta Kaukasus’ oljefält.
Planen hette
Fall Blau, Krigsfall Blå. Det gick förhållandevis bra i början; ryssen gav efter när detta anfall inletts i juni. Under juli och augusti tog och rensade Armégrupp B Donkröken, korsade Don och stötte fram
till Stalingrad. Söder därom stötte Armégrupp A som planerat mot Kaukasus. Östliga förtrupper sägs under sommaren ha nått Kaspiska havet.
2. Stalingrad tasUnder september gjorde 6:e armén allt den kunde för att ta Stalingrad. Anfallet mot staden i sig inleddes den 13 september. 6:e arméns chef, generalöverste Friedrich Paulus, lär ha förbrukat en bataljon i veckan på detta. Det var i praktiken ett frontanfall mot en successivt retirerande fiende. Men ryssarna hade en relativt trygg bas öster om Volga. Paulus kunde inte ta sig över floden och inringa sina fiender. Men Hitler var segerviss. I den tyska radion sades i mitten av september:
"Stalingrad har erövrats av segerrika tyska styrkor.” [efter Beevor, "Stalingrad", s 147] Men ryska förstärkningar fördes vid denna tid över floden till staden, bland annat i form av Rodimtsevs gardesdivision.
Paulus kunde bara räkna sig till godo smärre terrängvinster, som intagandet av den stora betongsilon nere vid floden. En silo är ett sädesmagasin. Den 18 september fanns det bara 50 försvarare kvar av denna byggnad:
Eftersom de visste att de inte kunde förvänta sig att bli försedda med underhåll var de mycket sparsamma med ammunition, matransoner och vatten. De följande två dagarna kämpade de under förskräckliga förhållanden. De kvävdes av rök och damm, spannmålen i silon fattade eld och de hade nästan inget kvar att dricka. De led också brist på vatten för att fylla på i mantlarna till Maximkulsprutorna. [ibid s 149]
Maxim, använd av ryssar och finnar, var vattenkyld till skillnad från det tyska MG 34/42. Den kan sägas ha varit luftkyld. När denna MG:s pipa blivit för het säkrade man pjäsen och bytte pipa med ett enkelt handgrepp. Ksp-laddaren bar alltid med sig minst en reservpipa för detta ändamål.
Tyskarna stormade silon den 20 september:
När tyskarna tog sig in, sköt de mot ljud, inte mot föremål. Med bara en handfull ammunition kvar bröt sig de överlevande försvararna ut samma natt. De tvingades dock lämna kvar de sårade. Fastän striden var häftig var det knappast en imponerande seger för tyskarna. Ändå valde Paulus den stora spannmålssilon som symbol för Stalingrad på det emblem han vid arméhögkvarteret lät formgiva till minne av segern. [ibid]
3. Den stora arménDen tyska 6:e armé som Paulus ledde var en stor armé, antagligen Wehrmachts största. Den hade mer än 600.000 man. Och hans operationsområde var stort. Elva av hans divisioner måste försvara den utsträckta nordflanken, den som skapats när man korsat Donets och Don och jagat mot det avlägsna Stalingrad. I själva stadsrummet var åtta divisioner insatta. Och där var manöverutrymmet begränsat. Volga kunde inte korsas, fienden kunde inte kringgås. Det var, som Liddell Hart sa i ”På andra sidan kullen”,
... ett tämligen trist hamrande på kvarter efter kvarter, med minskande resurser. Angriparnas förhoppningar gick om intet långt innan initiativet berövades dem – men de tvingades att fortsätta försöken på grund av Hitlers aldrig minskande krav på förnyade insatser. [Liddell Hart 1988 s 231]
- - -
Stalingrad var i sig själv en märklig stad. Den hette från början Tsaritsyn. Den var platsen för hårda strider under inbördeskriget 1918-22. ”Om Tsaritsyn faller, faller Sovjetrepubliken” lär Stalin ha sagt då. I takt med att staden fick namn av denne härskare blev den ett industriellt centrum. Detta var under de första femårsplanernas tid. Stalingrad blev en ”boom-town”. Man prövade nya stadsplanelösningar: här skulle bli en så kallad bandstad där funktionerna – bostad, arbete, rekreation – separerades och lades i parallella band utmed floden. Berthold Lubetkin hette den ryska hjärnan bakom detta. Idén hade tidigare använts ibland annat Madrid av stadsarkitekten Arturo Soria. Resultatet för Stalingrads vidkommande blev en stad som var över 65 km lång. Det är nästan lika långt som mellan Uppsala och Stockholm.
Stalingradslaget var en särpräglad strid. Det underströks av den märkliga miljö som skapades av allt flyg- och artilleribombardemang. De monotona striderna gjorde att den genomsnittlige tyske soldaten tenderade att ”förlora tidsuppfattningen i denna främmande värld, med dess förstörda stadsbild av ruiner och rasmassor. Även ljuset mitt på dagen hade en underlig, spökaktig karaktär som orsakades av den permanenta slöjan av damm.” [Beevor s 150]
Man ska komma ihåg att det var fuktigt väder här i söder, på grund av närheten till Svarta havet. Det kan ha bidragit till denna dimmiga atmosfär.
4. Slaget om fabrikernaI slutet av september höll ryssarna bara ett industrikombinat i den långsträckta stadens norra del. Med Volga i ryggen låg här på linje stålverket Röda Oktober, fabriken Barrikaderna samt Traktorfabriken. Den 27 slogs det första tyska anfallet mot dem ut, men ryssarna försvarade sig framgångsrikt.
Byggnaderna var rejält åtgångna, men de stod ännu. Och Traktorfabriken fungerade in i det sista med arbetare som reparerade stridsvagnar [Beevor s 198]. Det var rejäla stenhus, idealiska att gruppera i även om deras yttre skadats, ja även om de blivit ruiner. Det gällde för hela Stalingrads terräng, liksom för all strid i stad: flygbombning och artilleri var bara effektivt till en viss punkt, sedan fick det ingen eller negativ effekt. De ruiner som skapades blev bra tillhåll för försvaret, i form av rörliga stöttrupper, att gruppera i.
Man stred om Röda Oktober, man stred om Barrikady. Det gick sakta framåt för tyskarna:
Efter en relativt lugn dag, den 6 oktober, inledde de ett tungt anfall mot Stalingrads traktorfabrik, där den 14:e pansardivisionen anföll från sydväst och den 60:e motoriserade divisionen västerifrån. En av den 60:e divisionens bataljoner utplånades bokstavligen av Katjusja-salvor som avfyrades från maximalt avstånd. Den extra höjden uppnåddes genom att lavettlastbilarna backades så långt bakåt att deras bakhjul hängde ut över Volgas branta flodbank. Under tiden anföll delar av 16:e pansardivisionen Spartakovka, industriförorten i norr, och stötte tillbaka återstoden av 112:e skyttedivisionen och 124:e specialbrigaden. Tjujkovs armé, som nu behärskade ett mycket mindre område längs Volgas västra strand, märkte hur de obarmhärtigt föstes tillbaka, ner i floden. [ibid s 195]
Det område som Tjujkov höll var vid denna tid lika med industriområdet. Tjujkov var chef för 62:a armén, den ryska styrka som försvarade Stalingrads stadsrum. Den 14 oktober skulle kombinatet tas. Ny tysk flygattack skedde, nytt artilleribombardemang, alltsammans inlett 0600 tysk tid. Traktorfabriken skulle tas i en kniptång från norr och söder varmed Volga skulle nås och det sista motståndet i Stalingrad utplånas. Pansar anföll men Tjujkov hade eget pansar som reserv, 84:e stridsvagnsbrigaden.
Det är frestande att säga att striden var kaotisk. Följande ögonvittne från den tyska 14.e pansardivisionen, som var del i huvudanfallet i söder, ger en bild av detta crescendo
i Stalingradsstriderna:Det var en förskräcklig, utmattande strid (...) på och under marken, i ruiner, källare och fabrikslokaler. Stridsvagnar besteg högar av rasmassor och skrot, kröp gnisslande genom kaotiska, förstörda verkstäder och fyrade på trånga gårdar av på nära håll. Många av stridsvagnarna skakade eller exploderade av en detonerande fientlig mina. [efter Beevor s 199]
Man stred inne i fabrikshallen. En tysk arméläkare satte upp sin främre förbandsplats inne i en smältugn [ibid]. Kombinatet var delat itu. Den södra tyska framstöten hade nått Volga. Men de inneslutna ryssarna stred vidare, bland annat med stöd av salvpjäser från flodbanken. Så fortsatte det, under resten av oktober, i Röda Oktober och Barrikaderna. I hela staden fortsatte Paulus med stöttruppsföretag ända in i november, även sedan vinterkylan kommit kring den 9. Den 11-12 november rasade hårda strider kring kombinatet, i form av det sista tyska anfallet som möttes av sedvanligt hårt motstånd. Det kan antas att Tjujkov inte var fullt informerad om det stora, strategiska ryska motanfall som samtidigt var under uppsegling.
5. Operation UranusDet var ju så att Paulus hade en lång, svagt försvarad nordflank, i huvudsak löpande längs floden Don. Ryssarna såg detta och angrep denna flank den 19 november. Man behövde generellt inte gå över floden för detta, man hade redan ett brohuvud söder om den sedan sommarens strider. Med ett samtidigt svep från söderflanken över Kalmucksteppen åstadkom ryssarna en inringning av fienden, en klassisk dubbel omfattning av episka dimensioner. Det hela kallades ”Operation Uranus”.
Den tyska 6:e armén fångades därmed i Stalingrad. Och den utplånades helt efter två månader. Ryska 62:a armen kunde, jämte andra ryska förband, sakta gå till offensiven och utplåna mottin. Det ryska motståndet här hade varit episkt. Tjujkov hade bokstavligt talat stridit med ryggen mot väggen. Att ryssarna utnämnde Stalingrad till ”hjältestad” är fullt befogat. Världens högsta staty, ”Fosterlandet” på kullen Mamajev Kurgan i Volgograd (som staden nu heter), fångar den heroiska andan: Moder Ryssland med höjt svärd som går fram, manande sina massor att följa henne.
Det hela var upplagt för en dylik kniptång. Ursprunget till det hela, det tyska anfallet mot Stalingrad, var ju operativt sett mycket äventyrligt. Paulus hade en lång, svårförsvarad nordflank. Men äras den som äras bör. Zhukov såg tillfället och grep det. Efteråt lär han ha frågat Paulus varför denne lämnade en sådan uppenbar blotta, utan att få något direkt svar. Paulus var ju ålagd av Hitler att ta Stalingrad. Stalins stad kom att utöva en magisk attraktion i sig själv. Visst var den en logisk plats för att förankra nordflanken för Fall Blau. Men hela Fall Blaus motivering med olja i Kaukasus och möjlighet att, som andra fas, från Stalingrad via Volga stöta norrut för att ta Moskva i ryggen, visade på ett virrvarr av målsättningar.
- - -
Planens komplexitet visade på tynande tysk klarsyn; den stabsmässiga, operativa klarheten som tidigare planlagt och genomfört segerrika slag hade fått ge vika för en galen operation, ett anfall till varje pris. Paulus anföll sig till döds
i StalingradInneslutningen fullbordades den 23 november. Fram till månadsskiftet januari-februari 1943, då de sista fickorna kapitulerade, stryptes mottin sakta. 6:e arméns livsrum blev, i sega men obönhörliga strider, successivt mindre och mindre. Såvida den tyske soldaten inte stupade eller frös ihjäl svalt han ihjäl. Sommaren 1942 hade 6:e armén räknat 600.000 man. Nu, när den kapitulerade, var den på cirka 300.000 man. Alla dessa förlorades nu operativt liksom åtskillig materiel. Rysslands renommé höjdes och Tysklands rykte som ständigt segerrik erövrare hade fått sig en törn.
CodaVarför skulle Hitler ta Kaukasus? Det var för oljan; upplägget att som en andra fas ta Moskva i ryggen var som sagt en förflugen idé i sammanhanget. Och man ska som sagt inte kriga med ekonomiska mål, inte primärt. Militära operationer bör i Clausewitz’ anda sikta på att slå fiendeförband i första hand. Och att som steg två ta Moskva i ryggen var orealistiskt.
Samtidigt kan man, vad gäller olja, konstatera att Tyskland vid den här tiden hade kommit en bra bit på vägen att framställa eget, syntetiskt bränsle [Jukes, "Stalingrad -- vändpunkten", s 151]. Och de källor i Baku man realiter tog var i regel obrukbara, saboterade av ryssarna innan de retirerade. Den kaukasiska oljan blev ett hägrande mål i öknen.
Relaterat
Avsnitt i en romanföljetong: en svensk i StalingradRotenbo i Tarnopol 1944Utbrytning ur HubefickanEn svensk på östfronten: del 1 med index till alla delarAlexander Kluge: Slaget
