Resumé: År 2064. Viviann Sack ska ut på sin första interstellära färd. Dagen innan går hon runt och tar avsked av sin stad, Stratopia.
Index till alla delar
Förra avsnittet slutade med en lätt ansträngd stämning. Viviann var på besök hos sin bror Gustav uppe på Åslia.
Man drack upp teet och pratade om ditt och datt. Incidenten var formellt överspelad. Viviann försökte intala sig att hon inte tagit illa upp. Men hon var ännu uppretad, trots att hon visste att dylik obalans var tecken på svag karaktär. Som rymdskeppens banérförare måste hon framför allt ta saker med ro; hon måste vara stoiskt lugn inför alla utmaningar som väntade. Men hon fick heller inte bli en lealös smilfink, en som sa ja och amen till allt hon pådyvlades som privatperson
Efter ett tag tackade hon för sig och gick. Medan hon tog sig nerför Åslia, längs samma stig som hon kommit, lugnade hon ner sig. Men hon tyckte Gustav varit dum. Visst, han bad om ursäkt. Men hon var fortfarande upprörd. Vad angick det honom huruvida hon var singel eller inte? Vad det beträffade hade Viviann bara haft en pojkvän. Det var mannen som hon reste runt i Europa med för tre år sedan, 2061. De hade varit kära. Men av olika skäl hade det tagit slut. Sedan hade Viviann levat som singel.
Hon kom ihåg vad hon läst i en bok vars titel och författare hon glömt: ”Jag valde inte singellivet, singellivet valde mig.” Det stämde in på hennes eget liv.
Viviann älskade pilotjobbet, älskade att träna, älskade att göra saker – arbeta, resa, forska. Hon var alltid igång med något. Nu gällde det att styra Gyllene Gripen ut i sublima rymder. Om några år kanske hon gjorde något annat. Kanske levde hon då på Mars eller någon annan planet. Kanske var hon, som hon skissat i Ödehuset, agent, hemlig operatör, ambassadör mellan människan och främmande arter...? Tiden fick utvisa. Men hon gick inte och grämde sig över vad hon inte hade. Hon gestaltade livet, hon gjorde vad hon kände för.
- - -
Hon korsade bron över Styran. Solen doldes av Tempelberget. Kommen till brons västra fäste, på Stratopia-sidan, gick hon inte upp till vänster och hem. Hon gick till höger och satte sig i parken som fanns där. Sittande på en bänk betraktade hon flodens stilla lopp till prasslet av en björk.
Det hade varit en märklig dag. Hon hade först varit vid Ödehuset, suttit i gungan och låtit tanken fara. Hon hade summerat sitt liv, sin karriär, allt. Och hon hade sovit där; hon hade gått in, funnit ett rum och slumrat till. Ett tag trodde hon att hon försovit sig. Men det hade hon inte. Det var, då som nu, den 14 maj 2064.
Hon hade därefter besökt sin bror. De hade haft ett intressant samtal: astronauter och soldater, krig och fred, att leva som fänrik i fredliga tider. Stimulerande tankar. Nåväl, hon hade även grälat med sin bror. Men han bjöd på mat i alla fall. Hon såg fram emot en kopp te och en macka när hon kom hem.
Men hon ville inte gå hem än. Hon måste ta farväl av staden. Hon måste ta farväl av jorden. Förutom folket i besättningen kände hon inga. Men hon måste ta farväl av Moder Jord. Hon tonade in på stillheten där hon satt, mediterade i skuggan av Tempelberget.
Hon hade sina föräldrar ännu i livet. De bodde i Frankrike nu. De gillade klimatet där. I och för sig var det skönt klimat även i Sverige dessa dagar. Barrskogar hade som sagt gett vika för lövskogar. Viviann behövde inte inkludera föräldrarna i sin avskedsrunda i Stratopia. Det räckte med att ha besökt brodern. Hon hade redan skrivit dem ett mail.
Viviann fann frid i lövprasslet, slöt ögonen och andades lugnt. Det kom naturligt för henne. Meditation var som sagt vad en rymdpilot först av allt måste kunna. Piloten skulle, via sitsen vid styrpulpeten, tona in på skeppets system. Med dielektriska och kristallinska kretsar blev hon skeppet. Kaptenen förde övergripande befäl på skeppet. Han gav via headset radiokommandon till piloten. Dessa kommandon översatte piloten till intuitiva order för skeppet att lyda. Hon styrde skeppet med telepati, kan man säga. Gyllene Gripens antigravation och immanensdrift skulle styras av Viviann när skeppet i morgon lyfte på sin färd. Meditativt, men aktivt, skulle hon styra skeppet. Hon skulle utföra sitt jobb i ett högre medvetandetillstånd.
- - -
Viviann öppnade ögonen. Hon var alltjämt i skugga av Tempelberget. Men även himlen var gråmörk. Solen hade gått ner över Stratopia. Det var dags att gå hem.
Men hon ville inte gå hem. Inte än. Luften var ljummen och grönskan lyste i skymningen. Och när hon återvände från parken mot vägen fick hon se några ungdomar komma gående snett emot henne. De styrde mot en tunnel i Tempelberget. Hon gensköt dem, hejdade dem och frågade vad de gjorde.
- Vi ska undersöka tunnlarna i berget, sa en yngling i nanofiberjacka. Följ med!
- Ja, gärna! sa Viviann. Det hela lät som ett roligt tidsfördriv, tyckte hon.
Det var feststämning i gruppen. De var urban explorers, äventyrliga ungdomar ute för att utforska de tunnlar som fanns under Stratopia. De sades sträcka sig långt i alla riktningar.
Man gick mot en port i berget. I portalen fanns en mindre dörr. Någon dyrkade upp den. Väl inne i berget sken allting av väggarnas kristallbesättning. En flicka med rött hår och fräknar tydde sig till Viviann och sa:
- Det finns mycket här. Massor av tunnlar. Skyddsrum från folkhatets epok. Och mycket mer.
- Mer? Som vad?
- Glömda civilisationer..., sa flickan och log.
- Bra, sa Viviann. Dem får ni undersöka själva. Jag hänger med bort en bit. Sedan får vi se. Vad heter du?
- Amanda, sa flickan.
Amanda, gissade Viviann, var 14-15 år gammal. Man befann sig i en fem meter bred och lika hög tunnel. Strax tog man av uppför en spiraltrappa i berget, hela gruppen om sju personer plus Viviann.
- Vilket arbete, sa Amanda om trappan, vilket stenhuggeri.
- Ja, sa Viviann. Man tycks ha danat trappan kring en tänkt pelare.
En våning nåddes, ett rum med stenväggar, även detta belyst av gåtfulla kristaller som gav ett grönaktigt sken.
- Det finns skyddsrum där borta, sa Amanda och pekade i en riktning.
- Vilket håll är det, sa Viviann som tappat orienteringen av spriraltrappans vindlingar.
- Det är mot staden, sa flickan. Men här, åt andra hållet, kan man gå upp i kyrkan.
- Fint, sa Viviann. Dit vill jag gå.
Så spännande...! I nästa avsnitt får vi veta hur det gick med denna expedition.
Index till alla delar
Relaterat
Stridsmiljö 2500: en roman
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Exopolitisk närvaro
Omstridda fenomen
Henri Rousseau: "The Flamingoes" (1907)