Viviann Sack bor i Stratopia. Året är 2064. Hon ska ta avsked av sin stad. För hon ska ut på en interstellär resa. Nu är hon på väg upp på Åslia för att träffa sin bror, Gustav Sack.
Index till alla delar
Viviann gick upp på Åslia. Omsider stod hon uppe på bergkullen.
Bakom sig hade Viviann en stor, rund, platt byggnad med brandgul fasad. Det var broderns tekniska museum. Men hon såg inte dit nu utan såg ner på Stratopia i middagssolen, betraktade dess runda och kupolformade hus som bredde ut sig från Tempelberget till höger, längs åsen som planade ur ner mot flodkröken till vänster. Hon såg sitt eget gröna hus på åskrönet vid torget, ett stenkast till vänster om kyrkan på sin höjd. Hon såg hus inbäddade av grönska, hon såg torn och spänger, hon såg parker och vägar.
Hon såg hur staden liksom sken av ett inre ljus. Mysigt tänkte hon. Det känns liksom fullbordat.
- - -
Det var fullbordat: utvecklingen till en fredlig värld, symboliserat av Stratopias strålande stad. Hon hade hört talas om 1900-talets krigiska, kriminella värld. I Stratopa fanns ingen brottslighet, där tonade man istället in på Varat. Man samarbetade istället för att konkurrera. Godhet och visdom härskare. Hon kände till 1900- och det tidiga 2000-talet då krig ännu var ordningen för dagen. Det ansågs då rationellt att varje land hade flotta, flygvapen och en stor, stående armé. Materialism och girighet gjorde att kriminalitet härskare, liksom rofferi på global skala som utarmade naturen och tärde på dess resurser.
Den tiden var nu förbi. Fred rådde, samnationalism var ordet. Var och en fick sitt. Ingen behövde arbeta med slitsamma jobb. Alla fick 700.000 SEK vid födseln. Rymden höll på att utforskas. Nya energikällor drev fordon och värmde husen. Oljans och kärnkraftens tid var förbi, nollpunktsenergins och immanensfältens tid var här.
Där hon stod på kullen såg Viviann floden, den makliga Styran som rann från norr till söder. Hon såg även kröken, den tämligen skarpa kröken, den som fick floden att rinna mot väster ett tag. Makligt gjorde floden sin 90 graders sväng mellan dungar av ek, lönn och alm. Tidigare växte här gran och tall. Nu, på grund av den allmänna energihöjningen, hade Norrlandövervägande lövskogar.
Styran rann, efter sin första krök, mot väster i 700 m. Sedan vände sig floden mot söder igen. Åt det hållet, på samma sida om floden där hon nu stod, men söder om själva staden, låg Rymdhamnen. En stor smissplatta utgjorde dess dominerande inslag. På plattan stod ett skepp. Det var Gyllene Gripens stora, tredubbelt spolformade skrov som i detta nu reflekterade middagssolens strålar. Skrovet var faktiskt gyllene: det yttersta skiktet hade en tunn film av guld. I övrigt var det gjort av injektionsgjutet brons och med detaljer av titanium. Inredningen var av smiss och plastål.
- Står du och drömmer nu igen...?
En välkammad, lång man kisade mot solen där han kom gående mot henne.
- Ja, sa Viviann till mannen. Jag är legitimerad drömmare.
Det var hennes bror Gustav som gjort henne sällskap.
- Är det i morgon du åker?
- Ja, sa Viviann.
- Jaha.
- Vilken hjärtlighet, sa Viviann.
- Än du då, sa Gustav. Du kunde väl ha sagt något.
- Sant, sa Viviann. Jag är inte så social av mig. Arbete är för mig vila, arbete är mitt enda intresse. Allt som rör pilotjobbet, som meditation, astrografi och navigering, älskar jag. Resten – kärlek, fest, avkoppling – det är inte så viktigt.
- Du är en hårding. En riktig Flintenweib.
- Kanske det, sa Viviann. Jag gör det jag gör och det är allt jag gör. En isdrottning, på väg ut i obanade rymder: stjärnskeppens banérförare i ljusblå uniform.
Var hon fått detta ifrån, ”stjärnskeppens banérförare”, visste hon inte. Hon tyckte bara det lät bra: gammeldags heroiskt på samma gång som det var samtida – och framtida. Det var en osökt blandning av gammalt och nytt, en etisk arkeofuturism, en bärande ideologi för en operativ kunskapare.
- - -
Gustav bjöd in sin syster på en måltid på kokta grönsaker, örtkryddor och potatis. De flesta var vegetarianer på 2060-talet. Vissa fiskade och jagade i smyg, men slakterier fanns inte.
Gustav drev ett museum här uppe på Åslia. Stratopia hade som sagt förr hetat Åsele, därav namnet. Det var Circus Technicus Maximus; så hette hans museum. Han ägde mängder av gamla och märkliga föremål. Även hans privata lägenhet i detta bygge var fullt av konstiga saker. På hyllor och bord i köket fanns tennsoldater, plåtburkar, åskådningsmodeller för fysik, symaskiner, skrivmaskiner och annat obsolet.
- Så du ska erövra rymden, sa Gustav.
- Ja, sa Viviann och åt upp det sista av grytan. Vi är fromma astronauter, positivt intonade på kosmos’ vibrationer.
- Var inte gårdagens rymdfarare fromma då?
- Nej, det var de inte. De var militärer, anställda av krigiska regimer, där ute för att erövra land. De kom med ödelagda sinnen och de fann en spegel av detta: ett öde månlandskap.
- Hur menar du...? sa Gustav.
- De hade öknen inombords, sa Viviann. Därför fann de bara öken.
Detta hade hennes lärare Elin sagt henne. Gustav invände:
- Men när vi for till Mars så fann vi ju också öken.
- Sant, sa Viviann. Till en början. Men nu har vi börjat terraforma planeten. För nu har människan ett grönskande sinne...!
Gustav log. Hans syster var ett esoteriskt geni, väl ägnad att bli en stjärnskeppens banérförare i en ny tid. Men kanske var hon lite väl fanatisk. 1900-talets astronauter hade väl inte varit några barbarer direkt. Han sa det till henne medan han lagade te.
- Medges, sa Viviann apropå vad brodern just nämnt. Kanske även Neil Armstrong, John Glen och Jurij Gagarin hade mentala krafter utöver det vanliga.
Gustav serverade te åt dem båda och satte sig. Han sa:
- Det hade de definitivt. När USA skulle sätta upp sitt bemannade rymdprogram i slutet av 1950-talet trodde man först att diverse äventyrare som alpinister, cirkusakrobater med mera kunde komma ifråga. Dessa tålde ju påfrestningar, eller hur...? Men Eisenhower sa nej och sa att han ville ha piloter. Stridspiloter.
- Aha, det visste jag inte, sa Viviann. Kanske det var bäst att ta dem. Även ur psykisk synvinkel.
- Definitivt. Du har ju själv gått pilotskola.
- Ja, sa Viviann. Jag flög ett subsoniskt jetplan.
- Tänk dig det i strid då. Och dubbla ljudhastigheten. Det var nog den bästa dåvarande förskolan för astronauter.
Gustav tog en klunk te och tillade:
- Dessutom är du fänrik i rymdflottan.
- Ja, sa Viviann. Men det är bara formalia.
- Hur då menar du?
- Det är praktiskt att ordna rymdflygningar med en hierarkisk organisation.
Gustav nickade och sa:
- Ungefär som Eisenhower menade. Med flygvapenpiloter fick man folk som redan var säkerhetsklassade. De var anställda av staten.
- Ungefär så, sa Viviann.
Man drack upp teet och gick på en tur i museet. Det fanns dioramor över urtidslandskap, det fanns uppstoppade djur, det fanns historiska kostymer, det fanns bord dukade på 1800-talsvis. Det fanns allt här. Det fanns även ett krigskabinett, som Gustav kallade det: ett rum med vapen och uniformer. Man gick in. Viviann rös och sa:
- Ett skräckkabinett med mordvapen.
- Ja, sa Gustav. Men mer än så. Att kriga var sjukt, men riktigt att likställa med mord var det inte. Inte alltid.
- Hur menar du? I 1900-talets krig dog fler civila än soldater.
- Ja. Och detta är sjukt. Men att vara soldat var också att höja sig mentalt, att övervinna sig själv. Zenbuddhism, bushido, Hagakure...
Viviann kände till mentala krigarläror som Hagakure. Hon sysslade inte med dylikt, men visst förstod hon att en samlad soldat med känslorna i kontroll hade större chans att överleva än en dandy som levde på hoppet. Hon stannade vid en monter med en skyltdocka, klädd som finsk soldat från vinterkriget 1939. Han bar en vit bomullsdräkt över en grå uniform. På huvudet hade han en skärmmössa. I handen hade han ett gevär med blånerad pipa och stock av trä.
- Bushido, sa Viviann. Finsk bushido. Tack vare den försvarade man sig mot ryssarna.
- Man gjorde det, sa Gustav. ”Vi ska inte mer lära oss att kriga”...
- Study war no more…, fyllde Viviann i.
- Exakt. No more. Men finnarna måste göra det 1939 för att skydda sig mot angriparen.
Det var som sagt vid denna tid, 2060-talet, slutkrigat i världen. Alla länder samarbetade. Resurserna satsades på fruktbara projekt som odling, handel, forskning och vetenskap.
- Så visst är det invecklat, sa Viviann och såg upp från montern med sin finska soldat. Det är skönt att leva i en fredlig värld, men man måste lyfta på hatten för det mod som vissa visade i 1900-talets operationer.
- Det är precis min åsikt, sa Gustav och ledde vägen ut ur kabinettet. Man återvände till köket och tog lite mer te.
- Så hur går det annars? sa Gustav när de fått sig påtår. Ska du inte träffa någon trevlig pojkvän...?
- Vad angår det dig? sa Viviann. Ska inte du skaffa flickvän?
- Jag har redan en.
- Så bra då.
- Men, sa Gustav när han kände den frostiga stämningen, jag menade bara...
- Du ville mig väl va? sa Viviann. Tack, jag klarar mig. En bror frågar inte sin syster påstridigt om hon ska skaffa pojkvän. Nu minns jag varför jag aldrig träffar dig. Vi har inget gemensamt. Gimbo Gidlund och Raps Tallion är mer bröder för mig än vad du är.
- Vilka är det?
- Det är kaptenen och astrogatorn på Gyllene Gripen. Dem ska jag träffa i morgon, med dem ska jag flyga ut i kosmos.
- OK, sa Gustav, jag ber om ursäkt.
- Ursäkten accepteras.
- - -
Det blev en frostig stämning där ett tag...! Ja det blev det. Och i morgon fortsätter Vivianns äventyr här på bloggen.
Index till alla delar
Relaterat
"Eisenhower: Soldier and President" (Ambrose 1991)
Om mellersta Norrland
Svenska Frivilligkåren
Dick Harrison existerar inte
En dag i statsminister Neros liv
Henri Rousseau: "Une soirée au carnaval" (1886)