Resumé: året är 2064. Viviann Sack bor i Stratopia, Sverige. Hon är rymdpilot. Det är dagen innan hennes första interstellära färd. Hon går runt i sin stad för att ta farväl av den.
Index till alla delar
I förra avsnittet fick vi läsa om hur Viviann tog en promenad ner mot älven och bort till ett gammalt hus, ett fyrkantigt 1900-talshus. Utanför huset fanns en gungställning och hon satte sig i den och mediterade.
Viviann satt i gungan och tänkte på sin lärare. Hon hade nämligen en skarp lärare på Rymdakademin, Elin Birke. Och Elin hade en gång redogjort för vad shamanisten Taisha Abelar fick lära sig av Clara Grau. Det hela fanns återgivet i boken "The Sorcerer's Crossing": hur man som operativ kunskapare lärde sig komma till ro, meditera, träna och tona in på kosmos. Boken berättade hur Taisha blev Claras elev i denna konst. Och det speglade hur Viviann var Elins elev. Viviann nämnde det, under kursen ifråga, och Elin sa att det var en skarp iakttagelse.
Viviann respekterade denna sin lärare som lärde henne meditation. Det var en viktig disciplin för att styra interstellära skepp. Via pilotstolen skulle ens hjärnvågor växelverka med skeppets kristall-elektriska system. Det var en telepatisk styrmannakonst. För att bringa hjärnvågorna i harmoni med skeppet måste man komma till ro och detta gjordes genom meditativ teknik.
Viviann lät tanken fara. Vad skulle hon göra mer idag? Kanske gå ut i skogen, gå ut i markerna – gå ut i Markerna och möta Allt, göra en supermeditation och nå Svaret På Tillvarons Gåta...? Men det kunde det inte bli tal om. Hon skulle ju resa ut i rymden i morgon, inta styrpulpeten på Gyllene Gripen och ta en tur mot Arcturus IV. Det var de marker hon skulle ut i: kosmiska marker. Men hon skulle väl återvända till jorden och Stratopia, hon hade ju sitt hus här. Eller var det så viktigt...? Om man kunde färdas till andra stjärnor, som säkert var bebodda av okända, förhoppningsvis vänliga arter, kunde man ju slå sig ner där. Så tänkte hon där hon satt.
Nåväl. Tiden fick utvisa. Det var i morgon hon skulle bege sig till Rymdhamnen, kliva ombord på Gyllene Gripen och lägga ut. Idag skulle hon bara varva ner, låta tankarna fara, släntra runt i staden och ta farväl. Hon hade till exempel en bror hon kunde besöka. Han hade ett museum på en kulle på denna sida av staden. Annars hade hon inga bekanta. Hon kände de fyra andra i Gyllene Gripens besättning, men dem skulle hon ju träffa i morgon och leva ihop med i veckor.
- - -
Viviann satt på gungan, svävade i tomheten. Hon tänkte:
Jag ska ut i rymden. Visst har vi gjort provturer. Men nu blir det långfärd. Vad möter man där? Drivande strax under ljushastigheten, sittande vid kontrollerna, stirrande på stjärnor och nebulosor – blir man inte vansinnig då...? Risken fanns. Men hon hade, som sagt, lärt sig mentala tekniker för att stilla sinnet. Det var själva förutsättningen för att fungera som rymdpilot.
- - -
Molnen gick, floden rann. Viviann såg en fjäril komma flygande. Den hade gula vingar med brandgul och svart teckning. Viviann sa: ”Så vacker du är, fjäril”. Fjärilen landade på hennes utsträckta handlov.
Viviann satt där hon satt, svävade mellan tomma ändlösheter på en bakgård i Ingenstans.
Hon såg i fjärran, såg staden på andra sidan floden, såg templet på sin höjd. Höjden kallades Tempelberget. Templet var Åsele kyrka, byggd 1936. Viviann fick plötsligt infallet att resa sig och gå, inte till kyrkan, men mot en dörröppning i ödehuset. Och väl inne i huset gick hon med sömngångaraktig säkerhet genom en hall, uppför en trappa och längs en ny korridor. Hon tänkte osökt: som ung hade jag vänner. Nu har jag inga vänner. Jag är en meditativ kosmosresenär. Inget annat.
I korridoren fanns en dörr på ena långväggen. Hon öppnade den och gick in. På ett bord i rummet stod en speldosa på ett bord. Den spelade "Ack hur skönt, somna in, i bädden så fin". Det var gåtfullt, tyckte Viviann.
Dosan var av röd plast. Det fanns ingen uppdragningsmekanism. Genom fönstret sken ett grått ljus. Vilken trist dag tänkte Viviann. Hon brukade vanligtvis vara likgiltig, kall och oberörd; hon var en 2060-talets amazonkvinna, en blond valkyria med utbildning som rymdpilot. Men idag var hon ett rov för stridiga känslor. Nåväl, det är resfeber tänkte hon.
Hon lämnade rummet med speldosan, för evigt spelande sin gåtfulla melodi. Hon fortsatte längs korridoren, som utmynnade i ett bibliotek. Där fanns ett antal böcker i hyllor av ek. Så märkligt tänkte hon, ett så fint rum i ett Ödehus…? Besynnerligt. Ja, mer än så: väldigt egendomligt.
Vid ett skrivbord, utrustad med lampa med grön skärm, satte hon sig. Skrivbordsunderlägget var av grönt läder liksom stolen hon satt i.
På bordet låg ett kollegieblock och en kulspetspenna. Viviann tog blocket, öppnade det, satte pennan till papperet och skrev. Och vad hon skrev får du veta i nästa avsnitt.
Index till alla delar
Relaterat
Abelar: "The Sorcerer's Crossing" (1992)
Boye: Kallocain (1940)
Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner (1798)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Granlund: Annorlunda men ensam (2009)
Henri Rousseau: "The Repast of the Lion"