Som utlovat: här börjar min nya följetong. -- Året är 2064. I den svenska staden Stratopia bor Viviann Sack, 23. Hon är rymdpilot, på väg ut på sin första interstellära resa. Men dagen innan rymdresan har hon en ledig dag. Och hon spenderar den med att ta avsked av sin stad. Spännande...
Viviann Sack vaknade i sitt runda rum. Hon sträckte på sig som en lejoninna, till fullo njutande att hon var den hon var. Hon såg ljuset skina in genom en glipa i gardinen, sjöng en sång, gick upp och gick till pentryt. Hon lagade sig en kopp honungsvatten. När den var klar satte hon sig vid matbordet.
Bordet var runt. På en display i bordsskivan fanns knappar för att höja och sänka gardinerna. Hon höjde gardinen till det östra fönstret några centimeter. Det gyllene morgonljuset sken in, förtrollade hennes rum, hennes väsen, allt. Hänförd i lugnet tänkte Viviann: detta är min sista, hela dag på jorden. I morgon bär det av – ut i rymden. Jag längtar dit. Men jag ska ta mig tid att ta avsked av jorden i form av denna stad, Stratopia.
Det var en dag i maj 2064. Det var närmare bestämt söndagen den 14 maj. Viviann var utbildad pilot, fänrik i rymdflottan, på väg ut på sitt första större uppdrag. Med skeppet Gyllene Gripen skulle hon och hennes besättning resa till Arcturus IV för att utspana tecken på intelligent liv.
Hon lämnade sitt runda vardagsrum, gick in i sitt runda duschrum och duschade. Hon torkade sitt långa blonda hår och formade det till en hästsvans. I sin runda klädkammare valde hon ut svarta byxor, vit blus och vinröd jacka. En grön och röd skarf fullbordade stassen. På fötterna tog hon svarta vandringsskor. Sedan gick hon ut.
Viviann bodde i ett runt envåningshus, täckt av ett välvt tak. Det var grönt och det låg vid torget, det runda torget i Stratopia, omgivet av en krets liknande, runda hus. Milt pastellfärgade fångade de gryningsljuset. Torget hade en stor rund skärm i södra änden. Det var interocitorn, en skärm på vilken Stratopiaborna projicerade sina gemensamma drömmar. Det skedde om fredagskvällarna. Alla kom till torget och drömde gemensamt, kollektivt njutande det som projicerades på skärmen. Idag var det söndag. Ingen var ute mer än Viviann. Solen kysste liv i fasader och träd, gatorna stod öde i förmiddagen.
Varför står jag här? tänkte Viviann. Det här är meningslöst. Hon drabbades av en lätt leda, av en viss, omisskännlig melankoli. Hon var på väg ut på sitt livs resa men hon kunde för den skull inte vara på topp jämnt, varje minut.
Hon släntrade bort från torget, trött på åsynen av runda hus. Hon ville just nu se något annat. Hon gillade att bo i sitt runda hus, gillade att vara rymdskeppspilot på väg ut på sin första resa, men nu ville hon bara slå dank och tänka på ingenting. Och hon visste det ultimata stället för det: Ödehuset på östra älvstranden. Detta var ett gammaldags, övergivet, fyrkantigt hus med flera våningar, en hustyp som inte förekom längre. När man byggde nytt i Stratopia så var det runda hus som gällde. Det var 2060-talets stil, här och i hela världen.
- - -
Viviann fick lust att gå till Ödehuset. Hon vek därför av neråt floden och följde en väg som ledde genom ett område med persikofärgade, halvklotformade hus. Lönnar och ekar gav skugga. Solen sken genom grenverken. Staden började vakna. En jetcykel surrade i luften, turbinbilar började åka längs gatorna.
En bro ledde över floden, en gracil bro stödd av spunna, fintrådiga nätverk. Bilar hade sina körbanor medan fotgängare hade sin bana på ena sidan. Smidig som en katt vandrade Viviann i sina lätta skor över bron och njöt av solglittret i vattnet. Floden hette Styran, ett äldre namn som nu kommit till heders igen. Tidigare hette den Ångermanälven. Stratopia hade för sin del nyss hetat Åsele. Staden låg som alltid i Sverige. Sverige var vid denna tid del av en europeisk federation, EF. Den föregående sammanslutningen, EU, hade avskaffats 2030. Den ansågs för inriktad på rofferi och centrala diktat. Den nya federationen gav mer makt åt varje land och satte livskvalitet i högsätet.
Viviann skulle bege sig öster om floden och besöka Ödehuset. Det var av tegel och det var, som antytt, fyrkantigt. Det var byggt under 1900-talet, en tid då man hade andra åsikter om detta med livskvalitet. Låna påhittade pengar och leva i skuldslaveri, oroa sig för krig som aldrig kom, förneka att man är en fri individ med fri vilja – sådant var det gamla livet. Det hade successivt upphört efter de förändringar som kom från cirka 2020 och framåt. Då hade krigsregimerna i världen avvecklats, samnationalism hade blivit standard i internationella relationer och samarbete blev normen, inte konkurrens.
Var det verkligen så enkelt? Ja, det var det. Det behövdes inga krig eller våldsamma revolutioner för att förändra världen till det bättre. Det var folket som sa nej och röstade fram regimer som satte människan i centrum. Vardagens värld med trygghet och familjeliv sattes högre än tillväxt, konkurrens och dominans.
Detta innebar för sin del inte att mänskligheten stagnerade i letargi. Det fanns ännu utmaningar att anta, som att flytta vetenskapens gränser framåt. Teknik och vetenskap blomstrade i detta nya samhälle. Rymdtekniken tog ett språng framåt och en bas på Mars upprättades 2038. Viviann hade, vad det beträffade, varit på Mars två gånger. Det var del i hennes utbildning till rymdpilot. Hon hade varit co-pilot på skeppen. Trafiken till Mars sköttes med förhållandevis traditionella skepp; de drevs av så kallade Nagymotorer där luft i brännkammare bringades att explodera med hjälp av laserstrålar. Det gav en god reaktionsdrift. Men nyss, 2042, hade man lyckats skapa en drivmetod som överskred ljushastigheten vilket möjliggjorde interstellär rymdfart. Denna typ av motor arbetade med kristallmagneter; de skapade, så att säga, en konstant gravitationell utförsbacke för skeppet ifråga. Detta möjliggjorde färder till avlägsna stjärnsystem. Det var ett sådant skepp Viviann skulle styra ut i rymden i morgon. Hon var inte den första piloten att resa med denna skeppstyp. Ett tiotal transplutoniska resor hade redan gjorts. De hade för sin del inte stött på något intelligent, utomjordiskt liv. Men kanske denna resa, den färd med skeppet Gyllene Gripen som Viviann skulle spaka, skulle innebära dylik kontakt...?
- - -
Mycket hade hänt i världen sedan 2000-talets början. Och Ödehuset stod som symbol för allt det gamla. Viviann lockades ändå av detta bygge. Det var nog ofarligt att gå dit. Kriminalitet fanns inte på 2060-talet. Men förutom det sas det att huset var helt öde. Ingen bodde där, ingen lekte där. Man väntade på att riva det. Planerna för området var inte riktigt klara än. Nöjespark, ambassadsområde för främmande arter, nya annex för Rymdakademin...? I väntan på det fick det gamla hyreshuset stå kvar.
Viviann gick över bron. Hon vek av från vägen, tog till vänster och tog sig förbi en övergiven bensinstation. Inga bilar drevs på bensin längre, de drevs av vatten. Bortom bensinstationen låg en dunge med alar och vide. Hon genomkorsade den och hoppade över ett dike. Nu befann hon sig på en plan, en grusplätt med lite ogräs här och där. I dess bortre ände låg ett L-format femvånings, gult tegelhus med skiffertak. Det var Ödehuset.
Det hade helt plötsligt blivit mulet. Viviann såg upp i den vita himlen och upplevde psykiskt noll, apatia. Ingen annan än Viviann var där. Hon såg bort mot huset. Hon såg tomma fönster och en gardin som fladdrade övergivet. Larerna hade flytt.
Viviann gick mot fastigheten. Framför husvinkeln fanns en gräsmatta och i gräsmattan låg en inramad sandplätt med en gungställning för barn. Det var fyra parallella gungor, vardera med en gummiklädd, svart sittplatta, upphängd i kedjor. Hon satte sig på en gunga och började osökt meditera, sakta vajande hit och dit. Helt stilla kunde man inte sitta på en gunga som denna. Men det fick en att komma till ro. Man steg upp över jordens materialism och futtigheter, om så bara tio centimeter. Man svävade, som Malmberg sa, mellan tomma ändlösheter.
Viviann tänkte på staden. Den hade många märkliga byggnader. Som Rymdakademin, hennes skola, med kurser i navigering och allt annat som behövdes för att bli rymdmatros, rymdsoldat, rymdbefäl och liknande. Akademin var en serie kupolformade byggnader väster om staden. Därtill fanns Rymdhamnen i söder. Floden gjorde en krök så att Rymdhamnen kom att ligga på andra sidan floden från centrala staden räknat. Men det var, om man ska vara exakt, samma sida om floden som Viviann nu befann sig på. Ödehuset låg som sagt öster om floden.
Det fanns fler hus i Stratopia, som Minnandets hus, Födandets hus och Läkandets hus, ägnade åt holistiska intoningar på människans subtila kroppar. Där sjöng man violetta sånger och hyllade livet. Dessa behjärtansvärda verksamheter var inte exakt Vivianns tekopp. Hennes karriär var i europeiska rymdflottan. Där, på dess akademi i staden, hade hon lärt sig navigera i rymden. Men även i denna tjänst måste man kunna kontrollera sitt psyke och vara meditativ. Alla yrken i 2060-talets samhälle var mer eller mindre inriktade på bejakande av livet, intoning på kosmos och hyllande av Ljuset. Även sådant som ordningsmakten. Försvarsmakter fanns ännu i världens länder, men några krig utkämpades inte. Arméernas uppgift var mer att bistå vid översvämningar, skogsbränder och dylikt. Rymdverksamheten var för sin del organiserad i en rymdflotta med formell militär uppbyggnad. Det var endast av administrativa skäl. En militär flotta hade grader, befattningar och ansvarsområden och dessa passade bra för att applicera på rymdflottan. Man var, så att säga, som handelsflottan: man hade civila uppgifter men inom en ram av formella kurser, uniformer, grader, yrkesbeskrivningar och karriärvägar.
Det om detta. I morgon fortsätter berättelsen om Vivianns äventyr.
Relaterat
Bertil Malmberg och Härnösand
Clarke: 2001 -- en rymdodyssé
Memoarer: Åsele
MacLaine: It's All in the Playing (1987)
Modern asatro
Henri Rousseau: "Drömmen" (1910)