Quantcast
Channel: Svenssongalaxen
Viewing all 837 articles
Browse latest View live

Review: The Illuminoids (Wilgus 1980)

$
0
0


Secret History can be interesting. And Neil Wilgus might be the right man to guide the reader through its nooks and crannies. His book is entitled ”The Illuminoids” and was issued in USA in 1978. This is based on the British 1980 NEL issue.




1.

We live today in a kind of virtual war: propaganda war, frequency war, a war of nerves. Our inner minds are the battlefield.

To win in this war we must stay cool and stay informed. As for speading information about grey area operations fact books is the way to goo. For its part, to write novels fictionalizing parts of the narrative is a dead end. From this view, that of highlighting the viable factbook, the readable, succinct factbook, I’ll here take a look at Neil Wilgus’s ”The Illuminoids”. It was issued over 30 years ago but it still has something to tell us. Wilgus admits the grey area character of his subject, the secret history of the West, and in doing this portrays an area of research often shunned by manistream academics. Wilgus tries to stay critical of the worst excesses of conspiracy research.

As intimated, you should not fictionalize this subject. In this respect, Robert Anton Wilson and Robert Shea’s ”Illuminatus” trilogy from 1975 has not aged as well as Wilgus’s book. Their novel is rather lively and intriguing as such – but to have the elite club in question not as villains but as some kind of ”give them the benefit of the doubt, who knows what’s right or wrong” is out of sync with the zeitgeist. Evil forces has run the Westworld from the sidelines since at least the 1700s – and Neal Wilgus, in his factbook-cum-essay, portrays this better than Shea-Wilson in their hip novel trilogy.

Wilgus was right in writing a nonfiction book on the subject. He had read the Wilson-Shea trilogy, however, as intimated his own ”The Illuminoids” takes a critical approach to the written sources concerned. This attitude holds its ground. This approach to the material still benefits us today, 35 years later, when we are in the process of ridding the world of the globalist elite club empire.




2.

Neil Wilgus writes about the historical Illuminati, secret dealings, crimes, wars and rigged ”secret history moves” in ”The Illuminoids”. The title per se is meant to be a derivation of the Illuminati, meaning ”like / of the Illuminati” or somesuch. Wilgus’s sources include Nesta Webster’s ”World Revolution – The Plot Against Civilization” (1921) and ”Secret Societies and Subversive Movements” (1924), John Robison’s ”Proofs of a conspiracy” (1797) and Clarence Kelly’s ”Conspiracy Against God and man” (1974).

Now let’s take a look at the contents. The first half of the 190 page book is a captivatng narrative of elite club doings in Europe and the US from the 1700s and on. The latter half of the book is made up of diverse timelines and chronicles, repeating some of what’s gone before and adding some new facts.

Chapter one, for its part, is called ”Some Founding Fathers” (p 17), telling of the founding of the Illuminati in 1776, its prosperity and subsequent forbidding ten years later (but the group continued to exist in spite of it). Then is depicted secret aspects of the American Revolution: it is told in detail about George Washington, secret club involvment and the occult imagery of the US government seal. This was unknown to many in 1978 but today it’s common knowledge.

Chapter two is called ”A Rogue’s Gallery” (p 34), covering the French revolution. With figures like Mirabeau, abbé Sieyes, Talleyrand, the Duke of Orléans, Cagliostro, the diamond necklace affair, the German Union (1787) as a new Illuminati form, dr. theol Karl Bahrdt, Anarcharsis Clootz, and the Count Saint Germain as alchemist. Of the latter I’ve blogged here.

Chapter three is called ”Evolution of Revolution” (p 50), containing more about the French revolution. This chapter succinctly treats figures like Franz Anton Mesmer, the Marquis de Sade and Meyer Amschel Rothschild, p 51-52. Then there are some notes on the secret history of the 1700s before the revolution, with Diderot and the Encyclopaedists, Montequieu, Voltaire and Rousseau. We even read of Beaumarchais who wrote the plays ”The Barber of Seville” and ”The Marriage of Figaro,” later set to music by Mozart. Also, we read about Casanova, Tom Paine, Philippe Buonarroti and Louis de Saint-Just, a Jacobin, all of it told in a witty style, trying to capture the grey area of secret society Europe.




3.

Chapter four is entitled ”The Illuminoids” (page 68), taking up a few loose ends and giving us the secret history development to the present day (= the day of Wilgus’s writing, the mid 1970s). Here are mentioned such as Spanish alumbrados, Saint-Martin, Willermooz, Raymond Lull and the Middle East’s assassins (hashishin). On page 75f is told the story of the Nine Unknown, also covered by Pauvels and Bergier in ”Morning of the Magicians” (Fr. 1960, Eng. 1963, reportedly, a survey of the debunk kind, however, might still be worth the effort). – Furthermore are treated Manichaeism, Sufism, Atlantis, Guy Warren Ballard and the I AM strain. Any follower of this my blog knows that I AM is the moral-ontological statement of all times. The rest of the chapter (p 84-110) provides many clues to America’s secret history during the 1800 and 1900s, some of which I will elaborate upon below.

Chapter five is called ”An Illuminated Chronology” (p 113). This is a timeline from shortly before 1776, the Illuminati founding, to today.

Chapter six is called ”An Outline of Illuminated History” (p 137). This is a timeline from Atlantis to today, with various digressions in the maze of facts surrounding secret history.

Finally, we have ”Sources of Illumination” (p 177), a list of sources and some additional information.




4.

As we have seen Wilgus begins his book by talking about the 1700s, ”the times of Wigs, Horses and Muskets” with names like Washington, Mirabeau, Robespierre and Casanova etc. etc. All this has its interest but I will not go into it here. In the rest of this review I will look into various aspects of secret history of recent times, phenomena Wilgus elaborates upon with a rather balanced and – important! – not dismissive style. He is not out to debunk, like many other ”respectable” writers of the subject tend to be. Overall, Wilgus has noted the circumstantial evidence and deemed that it can not be ignored. You can’t debunk him because he’s got vast resources of bunk...!

A subject treated in chapter four is the establishment of the US Federal Reserve bank, as such, a privately owned cartel issuing debt notes, pretending to be a national bank issuing money. Wilgus relates some already known, yet interesting facts such as the following. – In the US state of Georgia there is an island called Jekyll Island. In a mansion on this island some top names in banking and finance held a meeting in November 1910. Two top politicians who attended were Deputy Minister of Finance A. Platt Andrew and Senator Nelson Aldrich. From the banking sector participated J. P. Morgan-men such as Henry P. Dawson, Charles D. Norton and Benjamin Strong and the Rockefeller-man Frank Wanderlip. The meeting resulted in plans that led to the founding of America’s privately owned Federal Reserve.

- - -

Wlgus also tells of the Anti-Mason movement in the United States, a failed attempt in the 19th century to stop the elite club governance. – That the United States was founded by Masons is not a secret. Washington, Jefferson and other fathers of the republic were active in the secret society of Freemason. Freemasonry as such may have some spiritual strains but on the top levels it soon got hi-jacked and co-opted by power-mad operators of the illuminoid kind.

Then came an American opposition to Freemasonry. A significant example is William Morgan’s book from 1826 in which Masonic activities were revealed: ”Illustrations from Freemasonry”. This gave rise to a protest movement against this secret club. For example, in 1830 was held anti-Masonic conventions in Massachusetts and Vermont where they presented evidence that the Freemasons had been taken over by the subversive, atheist-nihilist Illuminati, founded in 1776 in Bavaria. Illuminati had on his program the abolition of the family, private property, inheritance rights, patriotism and religion, and the establishment of a world state, so you can understand that people were upset. In light of the revelations, a new political party in the United States became the Anti-Masonic Party. They stood in the presidential election in 1832. But no breakthrough was reached either then or later this decade. The party was disbanded in 1838.




5.

Then there are som lines on the silver standard and uts drama. Even in the Bible, under King Solomon, silver was belittled. ”Silver was not considered valuable in the days of Salomon,” it says in 2 Chronicles 9:21. This is seen as an early devaluation of silver coining by the pseudonym R. E. Search in ”Lincoln Money Martyred” (1935). But the Bible passage does not speak of the coin, but how Solomon preferred gold for household items and art objects. Coins didn’t begin to be used until several centuries later, according to established history. About Search and the antique currency debate we read in page 87 of Wilgus’s book.

- - -

Can political murders generally be attributed to conspiracies? Is the theory of ”the lone madman” a routinely put up cover story? Indeed, there are indicia that many famous presidential, prime minister and head of state murders may have been planned. Archduke Franz Ferdinand in 1914, Stolypin, President McKinley, Kennedy, M. L. King, Malcolm X and so on and so on.

For instance, Wilgus relates suspicions concerning Secretary of Defese James Forrestal’s death in 1945 at Bethesda Hospital Neuroligical Ward. Even Joseph McCarthy died there in 1957, officially of jaundice but according to secret history theory, a deliberately injected drug overdose (mescaline or LSD), which may have made him suicidal. Cooper has more details on the Forrestal-murder.

Drugs: it is since the 1970s proved that the CIA experimented with drugs on people. According to Wilgus, the CIA, for example, admitted that it gave Dr. Frank Olsen LSD in 1953 so that he died (= this triggered him to suicide). In addition to LSD, the CIA developed drugs that would brainwash people or trigger the programming they received, or have retired agents forget information they received when they were in active service. In other instances, the CIA has been experimenting with mind control, arising out of such as B. F. Skinner’s behavioral sciences and ”aversion therapy” (= make people dislike something by associating it with discomfort). In addition, there are such things as brain surgery / lobotomy and surgical implanting of electrodes in the brain. To some extent, the brain works as a computer that can be programmed. All organizations, from the church and the army to the prison system, know this says Wilgus (page 90). On a smaller scale, this applies on such a case as the 1970s SLA terrorist group who kidnapped the millionaire daughter of Patty Hearst and had her take part in a bank robbery.

Behavior manipulation can also be used to control gunmen and killers. This may be suspected of Robert Kennedy’s assassin Sirhan Sirhan, and Lee Harvey Oswald, the grey area figure and patsy of the JFK murder. – More about the theories of Sirhan can be found on page 91 in Wilgus’ book.

Already in the 1700s there were behavioral manipulation in the form of hypnosis, developed by Franz Anton Mesmer. He was a German who lived from 1734 to 1815. The subject of behavioral control in connection with the Jacobins time in power (and Weisshaupt, the founder of the Illuminati), Wilgus treats on the pages 92-93.




6.

A theory that Wilgus discusses is this: that it is the Democratic Party of the United States that draws the country into war, and possibly the Democrats have been a little more elite club-influenced than the Republicans. Just look at the Democratic presidents Wilson (World War I), Roosevelt (World War II), Truman (Korean War) and Johnson (Vietnam War). Truman and Roosevelt were both highest degree Freemasons (33rd level) and Roosevelt placed the Illuminati pyramid symbol on the back of the one dollar note. Besides Democrats the elite club Council on Foreign Relations (CFR) has been the haunt of America’s elite in general, where the member list included people like Nixon, Eisenhower and Kissinger and Henry Cabot Lodge, Zbigniew Brzezinsky and Jimmy Carter.

- - -

A note on the subject ”Wall Street and Bolshevism,” from Wilgus’ book. Banker J. P. Morgan had spent money on President Wilson’s campaign in 1912. Then he financed Lenin’s and Trotsky’s Russian Revolution, as well as selling weapons to the English before the First World War. The affair of Lusitania played a part in this. A central player in these times was President Wilson’s adviser Colonel E. M. House. House participated in the founding of the CFR. He also wrote a novel painting a picture of an elite club operator: ”Philip Dru, Administrator”.

- - -

Overall, Wilgus book is crisply written, a popular history rendering with a certain depth. Wilgus takes no position on the material but he seems to suggest that the topic of secret history has substance. The official history of our times, that history can only be created by decisions made by official bodies, is incorrect. Elite clubs and secret groups with hidden agendas have characterized the history of the West since the 1700s.

Moreover, I am proud that I own the English edition of this book. It has among other things a memorable cover (see picture). The American edition was much simpler.




Related
Ascended Masters
Cooper: Behold a Pale Horse (1991)
New World Order: What it Means [in Swedish]

An Interview With Lennart Svensson, Author of "Borderline"

$
0
0

This is an interview. Technically I conduct it with myself = an auto interview. The focus is on my works, past and present.




Q: Can you state your name and place of birth?

A: Certainly. I'm Lennart Svensson, born in the north of Sweden in 1965. I turned 50 in December last year, 2015.

Q: Do you like being 50?

A: I do. But as Ernst Jünger said, "spirit has no age". So I'm not indulging in being this or that age. I simply am.

Q: Speaking of Ernst Jünger you published a biography of him in 2014. Comments?

A: None, other than that the book is still to be bought. From a creative point of view I knew the subject, Jünger, I enjoyed writing the book and now my fellow brethren and sistren can read about Jünger and be amazed and intrigued, being led to spiritual clarity.

Q: Spiritual clarity indeed. Your essay "Borderline" is receiving coverage here and there these days. Like this review on Heathen Harvest.

A: Indeed. They even seem to like the book.

Q: Why is "Borderline" so important?

A: It's a beacon of hope for a culture bogged down in relativism and nihilism. The science community of today advocates reductionism which is absurd; holism is the only way ahead. There has to be an element of metaphysics in physics, otherwise it gets totally unintelligible. That's what "Borderline" is about -- as well as being a strategic overview of Plotinus's eidetic, "ideas-based" ontology. I also discuss how his followers brought the doctrine into our times, followers like Goethe, Ernst Jünger and Hugo Fischer. As Fischer has demonstrated, Plotinus can teach today's scientists a lot about metaphysics.


Q: Is that all?

A: No. In addition to this, "Borderline" tells about holistic ethics, how to act as a human being given that the world is an organism and not a machine. Man is not a robot; man is a microcosmic organism mirroring the organic macrocosm. Man has will, thought and compassion in his being and in the book I teach how to acknowledge this. Also, I speak about literature and art in this respect, depicting people like C. D. Friedrich, T. S. Eliot and Edith Södergran and their holistic opuses. Ernst Jünger also gets a chapter; he's referred to throughout the book and specifically, his approach to "life, universe and everything" is covered in chapter 25.

Q: Strictly speaking, "Borderline" was published last year. This year, 2016, you've published another book-length essay, "Science Fiction Seen From the Right". What's this?

A: This is a study summing up 20th century science fiction and fantasy, seen from a conservative point of view. Now, it doesn't cover every author in the field, not even every author having once held some conservative view. However, it does cover a lot regarding an overview of the field from a traditionalist standpoint. Authors like Heinlein, Herbert, Lewis, Tolkien, Bradbury, Pournelle, Niven, Dick, van Vogt, Howard, Lovecraft and Clark Ashton Smith are covered, along with Borges and Castaneda and some additional names like Moorcock and Bradbury. Even Ernst Jünger gets a chapter...!

Q: He's always there.

A: He is, when there's reason to mention him.

Q: Apart from this, the conservative angle, what made you write the book?

A: It was a labor of love. I mean, I do have a polemical message with it all, an errand of snatching back sf from leftists and Social Justice Warriors who currently seem to occupy the genre. The conceptual-political battle is raging and I'm on the right side. That said, the book is also about the wonder and glory sf and fantasy gives us, about ideas and visions, about fantastic stories in the realms of future lands, lost worlds and parallel demesnes. I've been reading sf and fantasy for over thirty years and this is my report.

Q: And the future? Of your operation at large?

A: I can give no details but I currently write this and that, both works of fact and fiction.

Q: But as for fiction, you have already published novels?

A: I have. In Swedish I've published the novels "Antropolis" and "Till Smaragdeburg". Here's a presentation in English of "Antropolis".

Q: In Swedish, you say. Those books were published in 2009-2010. Since then you've written and published yourself in English. Do you still consider yourself a Swedish author?

A: You could say: if a Swedish editor mails me and asks about manuscripts in Swedish I can send him that. And if an English speaking editor asks me about English manuscripts, I can give him that too. I'm rather bilingual, you might say. The mail is lennart.svensson24ATcomhem.se

Q: Briefly, the world situation at large. Are we in for it? Is this the end?

A: No, of course not. There's no risk for major war as this link tells you. The world might seem a mess right now but the forces of Light are advancing. The Russian leader Putin has done a lot, in intervening in MENA 2015-2016, to rectify the situation. He might not be a saint and I don't support his every move -- and I remain being a SWEDISH nationalist -- but he is on the good side. The Westworld, for its part, is enmeshed in evil. With the US as a linchpin it's a corrupt regime in need of reformation and this will also come about, on legal grounds and not with an all-out shooting war. That's what I see before me. The fear-based thinking has to give way to a more constructive approach.

Q: Constructive? Isn't there a propaganda war raging, isn't this a time to fight and not to build?

A: OK. I mean, the situation is dire and we need to stand firm in opposing evil. But the situation isn't as bad as many internet pundits, even on the right side, seem to think. A war it is but it's a propaganda war and a frequency war -- thus, tune in to your own frequency and don't become dejected by reading false visions of a looming war. Stand firm in your personal being, employing "C3", that is, meditate and be "calm, cool and collected". A man who controls his breath controls the world.




Related
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Borderline
Heathen Harvest reviews Borderline
Science Fiction Seen From the Right
Antropolis

Radikala inlägg på denna blogg

$
0
0

Summary in English: this is a collection of links to right-wing posts, in Swedish, on this blog. -- Den här bloggen har funnits i 8 1/2 år. Den startades i november 2007. Här ska jag berätta om denna bloggs politiska sida. För att vara exakt ska det handla om länkar till diverse högerpräglad, radikalkonservativ litteratur jag behandlat genom åren.




Denna blogg är ingen nischblogg. Den innehåller inte bara politik. Nej, den innehåller ett och annat. Gå till denna innehållsförteckning och botanisera. Där finner ni länkar till artiklar om bilar, om politik, om science fiction och annat. Ni finner inlägg om filosofi, esoterism, historia och info om mina böcker.

Men om vi nu pratar politik, vad har jag då att komma med där? Om vi, som utlovat, talar högermässig litteratur, vad kan jag bjuda på?

Jo detta.

Om vi börjar med högervinklad science fiction kan jag ge dessa tre länkar:

. Norman Spinrads "The Iron Dream" (1972). Spinrad roade sig i denna roman att skriva så som Adolf Hitler kunde ha skrivit. Gå hit och läs mer, detta är en odödlig sf-klassiker.
. Robert Heinleins "Starship Troopers" var en kontroversiell bok när den kom 1959, ja även senare. Den handlade om nödvändigheten av diktatur i tider av totalt krig. Mer här.
. Frank Herberts "Dune" kan sägas vara "arkeofuturism i aktion". Boken skildrar en ålderdomlig framtid, en framtid där det nya och skenbart ålderdomliga samsas. Här.

Det om sf. Om vi ser till politiska essäer, vad har jag då recenserat? Jo, till exempel detta:

. Julius Evolas "Ride the Tiger" (1961). Det är en bok om att, som radikalkonservativ, i viss mening bejaka den moderna tidens nihilism och materialism. Förutsatt att man har ordning inom sig, och har en tro på högre värden, kan nihilismen vara en renande kraft. Mer här.
. Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Spengler såg, till skillnad från liberaler, inga "eviga framsteg". Nej han ansåg att kulturer lever upp, blomstrar och går under i ett fast mönster. Även om jag är mer av optimist än pessimist så är Spenglers syn berikande. Den är ett rungande alternativ till förnumstiga liberalers framstegstro. Gå hit.
. Friedrich Nietzsche var, utåt sett, en ateist-nihilist. Men under ytan fanns en tro på något högre, det fanns "gudomliga begär", "evig återkomst" och annat esoteriskt. Se här.

Nietzsche påverkade för sin del både Spengler och Evola. Och han påverkade Ernst Jünger, som jag skrivit en del om. Ett axplock ur mina Jüngerartiklar är dessa:

. En biografisk skissöver Jüngers bravader tiden 1945-1998. (Han levde 1895-1998.)
. En recension av romanen "Heliopolis" från 1949.
. En recension av "Das abenteuerliche Herz" från 1938.

Det var några länkar till högerradikala texter på denna blogg. Väl bekomme.




Relaterat
Science Fiction Seen From the Right
Spinrad: The Iron Dream
Ambrose: Eisenhower - Soldier and President (1991)
Arméstaben: SoldF 1957
Göteborgs konstmuseum

A Memory of Robert Svensson, My Brother

$
0
0

As always this blog is written by me, Lennart Svensson. I have a brother who recently passed away and these are my memories of him. A Swedish version of the text is to be found here. -- The burial ceremony itself was held at Kärlekens kapell, Arnäs kyrka, on April 28. I was there and it was a dignified ceremony. One detail: it was a grey day but halfway into the ceremony the sun shone in. And this was no coincidence, I say as the mystic I am.




1.

My brother Robert Svensson was born in May, 1963. He died in March, 2016.

Robert was 52 when he died. He was an artist, a painer in aquarellle and oil on canvas and privately active as a draughtsman (pencil, ink). He was educated at the art department of Wik Folkhögskola for two separate years (1984-1985; 1986-87). In the 1990s he had exhibitions at Galleri Dombron, Uppsala, at Café Mannaminne, Nordingrå and at his own Galleri Söråsele, Åsele, to mention the most important exhibitions.

He was an artist at heart, a born creator of pictures. It’s true that he also was a rather fine writer; for instance, when studying at Uppsala university in the late 1980s and 1990s writing essays and papers came easy to him. However, I’d say: writing was a game to him but pictorial shaping was serious. He lived and breathed all the aspects of painting and drawing, pondering nuances and coloring, the color of the sky, the color of shadows etc. etc.– as well as different styles of drawing comics, of composing frames in movies et cetera. For instance, maybe he told me or I told him that David Lynch’s TV series Twin Peaks was filmed in studios with ceilings, inner roofs, making the scenes more homely, a feature absent in all the other TV dramas and comedies since way back.

Such a feature, watching TV and noting how the scenography was composed, this could occupy him endlessly. He was something of a glorified loiterer and saunterer, having a hard time to get going with some projects. ”I’ll get into it, next day, I promise” he could say. And yet he did deliver, like the covers he drew for my Swedish novels Antropolis and Till Smaragdeburg. I envisoned the layout and he implemented it, doing fine lettering and adding drawings.

He had his lazy traits but he also was a go-getter, taking charge. Like leading his rock band the Neurones in the 80s and 90s. They performed live here and there and did some demos and recordings, like having a song on a Spanish anthology album. When googling it now I can’t find it. However, the point is that when leading his band he could ”point with the whole hand” and be a musical inspirator and leader at the same time. He played guitar and sang and career-wise it didn’t lead that long but the demos (I still have copies of them, some 10-15 songs) had a lot of flair and pizazz. He was a musical man, a man led by the Muses, the Greek gods of poetry, song and art.

He also liked ro read (Tolkien, the odd sf tale, fairy tales, books on art, comics) but his main interest along with art was music. With a basis in new wave rock and pop he also cherished jazz, ambient and whatnot, even the odd Swedish dansband song and heavy metal song. Subsisting on his paper route work he could ”waste” away his days by playing records, drinking coffee, drawing...




2.

As for me and Rob (as he was called) we were rather close from our early childhood and until about the year 2000. When we were young we played with cowboys and indians and toy cars, we drew and played games, we assembled plastic models, all of it having some aesthetic quality, that of appreciating the very layout and feel of the game, or, that of building dioramas and giving an illusion of reality, a constant art project going on for ever – like, I’m personally still at it, writing novels that are some sort of conceptual dioramas.


We lived in Övik, Ångermanland where we went to school, and then in the late 80s we reconvened in Uppsala where we both studied and had our respective student bedsits. The meetings we had during these years could be rather far apart, however, in some ways they were essential, we bonded, we inspired each other with that odd line or fact. Then, after the millennium, we kind of drifted apart. Not that I critisize him but at the end he became rather lethargic, like not answering letters.

He died of a stroke and he experienced a slight stroke last year too, this could be an indication of his general state. I wouldn’t say he faded away, he did work with his paper route to the end, distributing morning papers to homes with his bike and for this you need some condition. However, he became a bit aloof, a bit ”dormant” at the end.

I still think of him every day, as I’ve almost always have. But we’ll meet again, that’s the logic of reincarnation, ”no meeting is the first, no goodbye is the last” as Dénis Lindbohm said. The soul is energy and energy can’t be destroyed, only transformed into another physical state.




3.

Robert liked westerns, the wild west myth as an iconographic phenomenon; to us being born in the 60s westerns was a staple diet in comics, films and TV series. A favorite comic of his was Lucky Luke, a French western comic series. And when I inherit Robert’s Britains Deetail figures, 54 mm cowboy figures, I will think of him. They will be constant reminders of his being, a kind of memorial statuettes.

When building plastic models his favorite was planes, WWII planes. He had an aerial trait – for in additon to this, he wrote his Bachelor of Art degeree paper about the bird paintings of Swedish artists Lars Jonsson and Gunnar Brusewitz. And my father said that, in his last phone conversation with him on March 26, Robert said that he would go out later and look at the birds. In spring the migratory birds return to Sweden, the snow-free and drying, soon-to-sprout lands, having some wealth of birdlife.

He’s standing in the Uppsala plain, looking at the birds... a worthy image of the man he was. ”I’m far, far away, with my head up in the clouds...”




4.

Robert's favorite pop band was Echo and the Bunnymen.

His favorite Swedish comics artist was Jan Lööf.

He liked the memoir books by Swedish artist Peter Dahl. Robert wasn’t so much into Dahl’s art per se but he liked the way he told of his artistic career (Kanske konstnär etc.). Specifically, he appreciated Dahl’s lifelong project of creating a fantasy land with his tin soldiers, toy cars, model railroad and model houses, the land ”Caribanien”. This, Robert meant, was Dahl’s masterpiece (in the realm of conceptual art), his oils and litographies were not as memorable.

Robert was a blond, Nordic guy, about 178 centimers tall, of a somewhat compact build. He was a man of the ”pyknic, athletic” type, not the ”leptosome, slim” type like me. We indeed looked akin but we were of different somatic models.

I mention his overall look because in my nove Antropolis (2009) I have a chapter where the main character meets up with the artist Tim Parill. Parill’s look is made up, he’s a fiction as such, but his behavior as a distraught artist receiving a guest in his studio is very much based on Robert:
In one of the segment houses lived Parill. Once up on the fourth floor, I entered a bright, lofty atelier, a real studio unlike my own that was just the upstairs floor in my house. A smell of turpentine and oil struck me. I found the master himself seated at a table reading Antropolis News. – I bowed slightly and sat down, Parill nodded and stood up. (...) He offered wine, toasted me and asked if I would buy anything – but when I said no, he continued to read his paper. I took the opportunity and looked around in the studio, a spacious room with a ceiling height of three meters. A window only to the north; thus it must be for a painter, this I knew, because the light from the north was smoother than the saturated, flowing, over-the-whole-day-shifting southern light. Everywhere sat canvases; they were both landscapes and abstractions and some individual portraits, all of it unmistakably Parill. There was colorism and rich layers of paint, there was the play of forms, there were power lines meeting and parting, there were foaming streams, dark jungles and psychedelic meadows.
After a descriptions of odd objects decorating the studio we have this image of the artist, ”very Robert” if I may say so:
Parill sat and stared into the air. Dust particles danced around in a sunbeam. Then he suddenly got up and went to his easel. From a hanger he picked up a painter coat, black and full of color patches in quaint randomness. He wiped his fingers on it while he painted. – I glanced at the canvas, a landscape with a few houses next to a lake and a sun over some mountains on the other side. (...) You could see yellow fields and shady houses, a copper green lake and a blueberry sky. From a tube Parill pressed out some paint onto the palette and seemed to have forgotten my presence. He picked up a brush, approached the canvas and started working at the shadows cast by the houses. He put on green and blue, crossing the brush strokes and having the colors blend. ”Shadows are never black,” he said. – I agreed to this wisdom, bowed and headed for the door.

[chapter sixteen, ”The Artist”]




Coda

Robert was a fascinating guy and I could go on telling about his peculiarity. However, in light of what I've already told I guess that a sample of his artworks is the best way to portray him. He was my brother and he's still alive to me, I've intimated it above and now I say it again. And above that, his art lives on. Judge for yourselves.

(All the paintings below are in private collections. Click on each picture to get an enlargement.)


"The Knight and the Brook" (oil painting of a medieval knight coming to a brook in the woods)


"Nonfigurative" (nonfigurative oil painting exploring color and shape per se)


"Still Life" (oil painting of flowers, rather much in the impressionist vein)


Cover of "Antropolis," executed by Robert


"Söråsele Summer" (oil painting of Lake Söråsele, southern Lapland)


"Saltoluokta" (oil painting of Lake Langas and surrounding mountains in northern Norrbotten)


"Summery Sky" (aquarelle of Lake Söråsele)


"Sunset" (oil painting of a Norrlandic house, the motif as such is made up, not being a "real life" motive)




Related
Son of Sweden (poem)
A Presentation of Antropolis
In Swedish: Antropolis
In Swedish: On Spiritual Joy
In Swedish: The Death of My Mother
Swedish Version of This Obituary
The top picture is of Robert sometime in the 1990s. The next picture shows him at Genebiblioteket in Övik, hanging pictures before an exhibition, same decade.

Mina minnen av Robert Svensson, min bror

$
0
0

Summary in English: this is the Swedish version of my memories of my brother Robert Svensson (1963-2016). An English version of the text is to be found here.




1.


Som alltid skrivs denna blogg av mig, Lennart Svensson. Detta är min dödsruna över min bror. Och min bror Robert Svensson föddes i maj 1963 och dog i mars i år, 2016. Han var 52 när han dog.

Begravningsceremonin hölls 28 april i Kärlekens kapell vid Arnäs kyrka. Det var en grå dag men halvvägs in i ceremonin sken solen in. Det var ingen slump, säger jag som den mystiker jag är.

Robert var konstnär, en målare i akvarell och olja och privat verksam som tecknare (blyerts, tusch). Han utbildades vid konstavdelningen på Wiks Folkhögskola i två omgångar (1984-1985, 1986-87). Under 1990-talet hade han utställningar på Galleri Dombron, Uppsala, på Café Mannaminne, Nordingrå och på sitt egna Galleri Söråsele, Åsele, för att nu nämna de viktigaste utställningarna.

Han var en konstnär par preference, en född skapare av bilder. Det är sant att han också var en ganska bra skribent; till exempel när han studerade vid Uppsala universitet under 1980- och 1990-talet så gick skrivandet av uppsatser och PM lätt för honom. Man kan säga: skrivandet var en lek för honom men detta att skapa bilder var allvar. Han levde och andades alla aspekter av målning och teckning, som att begrunda nyanser och färg, färgen på himlen, färgen på skuggorna etc. etc., liksom olika sätt att teckna serier, att komponera scenografi i filmer et cetera. Till exempel nämnde han en gång att David Lynchs tv-serie Twin Peaks spelades in i studior med tak, innertak, vilket gör scenerna mer hemtrevliga, en aspekt som saknas i alla andra tv-dramer och komedier sedan långt tillbaka.

Ett sådant särdrag, att titta på TV och notera hur scenografin var gjord, kunde sysselsätta honom oändligt. Han var något av en glorifierad dagdrivare och släntrare, hade svårt att komma igång med vissa projekt. "Jag ska ta tag i det, nästa dag, jag lovar" kunde han säga. Och ändå levererade han, som omslagen han gjorde till mina romaner Antropolis och Till Smaragdeburg. Jag hade en vision för layouten och han implementerade den genom att texta snyggt och lägga till bilder.

Han hade sina lata drag men han var också en "go-getter", en som tog befälet. Såsom ledare för sitt rockband The Neurones på 80- och 90-talet. De uppträdde live här och där och gjorde några demos och inspelningar, som att ha en låt på ett spanskt antologialbum. Jag kan just nu inte hitta det på google. Poängen är i alla fall att när han ledde sitt band kunde han "peka med hela handen" och vara en musikalisk inspiratör och ledare samtidigt. Han spelade gitarr och sjöng och karriärmässigt kanske det inte ledde så långt men de demos de gav ut (jag har fortfarande kopior av dem, in alles bortåt 10-15 låtar) hade snits och sväng. Han var en musikalisk man, en man som leddes av musorna, de grekiska gudarna för poesi, sång och konst.

Han gillade också att läsa (Tolkien, en del sf, folksagor, böcker om konst, serier) men hans stora intresse jämte konst var musik. Med utgångspunkt i new wave, rock och pop kunde han även gilla jazz, ambient och allt, även en och annan dansbanslåt och hårdrockslåt. Livnärande sig på tidningsutdelning kunde han "slösa" bort sina dagar genom att spela skivor, dricka kaffe, teckna...




2.

Vad gäller mig och Rob (som han kallades) stod vi ganska nära varandra från vår tidiga barndom och fram till omkring år 2000. När vi var barn lekte vi med cowboys och indianer och leksaksbilar, vi ritade och spelade spel, vi byggde plastmodeller, alltihop med en omisskännlig estetisk touch, som att uppskatta layouten och den allmänna känslan i spel, eller att bygga dioramor och ge en illusion av verkligheten, ett konstant konstprojekt som pågår än -- i så måtto att jag personligen fortfarande sysslar med det, genom att skriva romaner som är någon form av konceptuella dioramor.


Vi bodde i Övik, Ångermanland där vi gick i skolan, och därefter, i slutet av 80-talet, återsågs vi i Uppsala där vi båda studerade och hade våra respektive studentrum. Mötena vi hade under dessa år kunde vara ganska långt ifrån varandra men de var ändå viktiga per se, vi inspirerade varandra med det eller det citatet eller faktumet. Sedan, efter millennieskiftet, gled vi isär. Inte för att jag ska kritisera honom men i slutet blev han något indolent, som att han inte svarade på brev.

Han dog av en stroke och han upplevde en liten stroke förra året också, detta kan vara en indikation på hans allmänna tillstånd. Jag skulle inte säga att han bleknade bort, han jobbade med tidningsutdelning till slutet, distribution av morgontidningar hem till folk med sin cykel och för detta behöver man viss kondition. Men han blev lite "aloof", lite "beyond the beyond" mot slutet.

Jag tänker fortfarande på honom varje dag, så som jag nästan alltid har gjort. Men vi ska träffas igen, det är logiken i iden om reinkarnation, en idé jag stödjer. Och den kan uttryckas som: "inget möte är det första, inget farväl är det sista", sagt av Dénis Lindbohm. Själen är energi och energi kan inte förstöras, bara omvandlas till ett annat fysiskaliskt tillstånd.




3.

Robert gillade westerns, vilda västern-myten som ett bildmässigt fenomen; för oss som föddes på 60-talet var westerns något av en stapeldiet i form av serier, filmer och tv-serier. Till exempel var hans favoritserie Lucky Luke, en fransk komisk westernserie. Och när jag ärver Roberts Britains Deetail figurer, 54 mm cowboy figurer, kommer jag att tänka på honom. De kommer att vara ständiga påminnelser om hans väsen, ett slags minnesstatyetter.

När vi byggde plastmodeller förderog han plan, plan från andra världskriget. Elementet luft låg för honom ty förutom detta skrev han sin fil kand-uppsats om fågelmålningar av konstnärerna Lars Jonsson och Gunnar Brusewitz. Och min far sa att i sitt sista telefonsamtal med honom, den 26 mars, sa Robert att han skulle gå ut senare och titta på fåglar. På våren återvänder flyttfåglarna, det blir barmark och det torkar upp och i dessa ängder kan det vara en del fågelliv på Uppsalaslätten.

Han står på Uppsalaslätten och tittar på fåglar... det är en värdig bild av den man han var. "I'm far, far away, with my head up in the clouds"...




4.

Roberts favoritpopband var Echo and the Bunnymen.

Hans favorit bland svenska serietecknare var Jan Lööf.

Han gillade memoarböckerna av konstnären Peter Dahl. Robert var inte så mycket för Dahls konst i sig, men han gillade hur han berättade om sitt konstnärskap i böcker som Kanske konstnär etc. Speciellt uppskattade han Dahls livslånga projekt för att skapa ett fantasiland med sina tennsoldater, leksaksbilar, modelljärnväg och modellhus, landet "Caribanien". Detta, menade Robert, var Dahls mästerverk (i genren konceptuell konst) medan hans oljor och litografier inte var så minnesvärda.

Robert var en blond, nordisk typ, omkring 178 centimer lång, av en något kompakt uppbyggnad. Han var en man av den "pykniska, atletiska" typen, inte "leptosom, smal" typ som jag. Vi såg, som sig bör, besläktade ut men vi var av olika somatiska modeller.

Jag nämner hans utseende eftersom min roman Antropolis (2009) har ett kapitel där huvudpersonen möter konstnären Tim Parill. Parills utseende är skapat för romanen, han är en fiktion som sådan, men hans beteende som en disträ konstnär som tar emot en gäst i sin studio bygger mycket på Robert:
I ett av segmenthusen bodde Parill. Väl uppe på dess fjärde våning gick jag in i ett ljust, högt ateljérum, en riktig ateljé till skillnad från min egen som ju bara var övervåningen i mitt hus. En doft av terpentin och olja slog emot mig. Jag fann mäster himself sittande vid ett bord läsandes Antropolis Nyheter. -- Jag bugade lätt och slog mig ner, Parill nickade och reste sig. (...) Han bjöd på vin, skålade för mig och frågade om jag skulle köpa något – men när jag sa nej fortsatte han att läsa sin tidning. Jag tog tillfället i akt och såg mig omkring i ateljén, rymlig lokal med takhöjd på tre meter. Fönster endast mot norr; så ska det vara för målare, det visste jag, eftersom norrljuset var jämnare än det feta, flödande, sig–hela–dagen–flyttande söderljuset. Överallt stod dukar; det var både landskap och abstraktioner och något enstaka porträtt, alltsammans omisskännligt Parill. Det var kolorism och pastosa lager, det var spelande former, det var kraftlinjer som möttes och skildes, skummande bäckar, mörka djungler och psykedeliska ängar.
Efter en beskrivning av de märkliga föremål som pryder studion får vi denna bild av konstnären själv, "väldigt Robert" om jag får säga det själv:
Parill satt och stirrade ut i luften. Dammpartiklar for runt i en solstråle. Så reste han sig plötsligt och gick bort till sitt staffli. Från en hängare tog han upp en målarrock, svart och full med färgfläckar i skön slumpmässighet. Han torkade av fingrarna på den medan han målade. -- Jag sneglade på motivet, ett landskap med några hus intill en sjö, och en sol över några berg på andra stranden. (...) Man såg gula fält och skuggiga hus, koppargrön sjö och blåbärsblå himmel. -- Parill tryckte ut färg på paletten och verkade ha glömt min närvaro. Han tog upp en pensel, approcherade tavlan och började arbeta på skuggorna som husen gjorde. Han la på grönt och blått, korsade penseldragen och fick färgerna att nästintill blandas. "Skuggor är aldrig svarta," sa han. Jag instämde med denna visdom, bugade mig och gick mot dörren.

[kapitel 16, "Konstnären"]




Coda

Robert var en fascinerande typ och jag kunde fortsätta att berätta om hans särart. Men i ljuset av vad som redan sagts tror jag en exposé av några av hans konstverk är det bästa sättet att teckna ett porträtt av honom. Han var min bror och han är ännu levande för mig, så som jag antytt ovan. Och nu antyder jag det igen. Och förutom det så lever han vidare genom sina tavlor. Se själva.

(Alla tavlorna nedan är i privata samlingar. Man kan klicka på varje bild för att få en förstoring.)


"Riddaren och bäcken" (oljemålning av en medeltida riddare som kommer till en bäck i skogen)


"Nonfigurativ" (nonfigurativ oljemålning som undersöker färg och form per se)


"Stilleben" (oljemålning av blommor, tämligen åt det impressionistiska hållet)


Omslaget till "Antropolis," utfört av Robert


"Söråselesommar" (oljemålning av Söråselesjön, södra Lappland)


"Saltoluokta" (oljemålning av sjön Langas och omgivande berg i norra Norrbotten)


"Sommarhimmel" (akvarell av Söråselesjön)


"Solnedgång" (oljemålning av norrländskt hus, motivet i sig ihopfantiserat och ej en avbildning av något IRL)




Relaterat
Andlig glädje
Antropolis
Vid min mammas grav
English version of this obituary
Den översta bilden föreställer Robert någon gång under 1990-talet. Nästa bild visar honom under hängande av bilder på Genebiblioteket i Övik, samma decennium.

Svensk fantasy

$
0
0

Summary in English: this is a post about some Swedish fantasy authors.




Åke Ohlmarks var den förste svenske översättaren av Tolkien. Han var den störste! Och den förste -- och den siste. Han var den siste swashbucklern, en fejdande man och en resande man. Han visade mer än någon annan vad det är att ha personlighet och förmedla den i sina texter.

Ohlmarks saknade viss konstnärlighet. Han var något av en bulldozer. Dvs, nog hade han ett stort ordförråd men han var liksom inte någon stor fictionförfattare. Men han skrev de facto fiction, som "Sagan om Nibelungarna" och "Konungariket Skåne". Dessa var dock inte fantasy i egentlig mening, endast omdiktning av myt respektive historiefiktion.

En svensk fantasyroman som ännu lever är annars "Maktens vägar" av Bertil Mårtensson. Den är en trilogi med heroiska förtecken men skiljer sig ändå från Tolkien i sitt direktare tilltal, sin svenskhet och elegans. Värd sitt salt är den nog.

Mårtensson för mig osökt in på ämnet svensk fantastik idag. Vill ni veta något om Granström, Alf Yngve och Bjällerstedt-Mickos ska ni klicka på den länken. Det skrivs ännu en del fantasy i detta land.




Relaterat
Clarke: 2001 -- en rymdodyssé (1968)
Clarke: Möte med Rama (1973)
Boknytt: Science Fiction Seen From the Right
Bild: Sophia Delaunay

Four Pagan Poems

$
0
0

Programmatically, I'm not a pagan. However, as an artist I explore pagan symbols and narratives. I acknowledge the pagan world. And the following poems are an example of all this.





The Glory of Hyboria




In the glory of Hyboria
four rivers fell into the abyss of Hel,
the Inner Earth of eternal reality.

Hyboria is gone, Middle Earth is no more,
crumbling in the upheavals of Ragnarok –
gone with its rivers, lands and circumpolar abyss.

Hyboria is gone but the sons of Arya live on,
migrating from the sinking Midgard
to the Scandinavian lands,
there to thrive for generations
into our day and beyond.

Behold, it's a fine day
behold eyes of blue
mirroring the heavenly blue.

Hyboria is gone but Arya lives on.








Palearctic Grandeur




There is power in this song.
There is power in this song.

I drank wisdom from Mimir’s well
I drank beauty from Hvergelmer’s well
I drank compassion from Urda’s well.

I roamed Jotunheim and Vanaheim,
I searched Midgard and Svithiod the Great
for the Impossible Freedom, I read runes of
the future in Baldur’s Breidablick.

I wake at night in the peace of 62 degress north.
The moon speaks in silvery runes about the
coming grandeur of the Nordic regions,
the palearctic zone and beyond.

See the moon rise over Nornaskog. See the sun
shine on the pine trunks in the evening,
turning them to gold, pure gold.
Justice, willpower and drive shaped
the Nordic lands back in the day
and will shape them in times to come.

There is power in this song.
There is power in this song.








Vittra




My grandmother told me about vittra,
shiny, silvery people roaming the Norrland woods.
They were not men. They were superhuman, they
were of elven kin, demigods ruling the land
along with the devas of vegetation.

My grandma left me a map and one day I will
venture out into the woods, follow the secret
path to Vittra Land, seek out the shiny people
and let them teach me the language of the plants
and the way to bliss beyond the Beyond.

And using a secret means to entrap one
I might find me a vittra maid and we’ll go
walking over the moors and admire the moon
mirroring itself in a tarn, reciting poetry and
dance to the rhythm of troll drums –

beyond the doldrums, in the lively
climes we’ll skip the light fantastic,
”come on and join the elven’s dance,
their wizardry and wild romance” –
the vittra leitmotif of eternal glory.








The Valkyria




The valkyries talked about weapons and horses,
horses and weapons. And battle arrays,
adventures and treasures, scudding clouds,
surging waves and a deserted moor with a
lonely tree under a grey sky.

The valkyria is no more and the age of war
is about to end – but the valkyria mindset
lives on as a paragon for women
living ”action as being” – for women
seeking rest in action, women
conducting operations to gain knowledge,
movement as a state of mind,
action raising you mentally.

The valkyria is gone but her mindset lives on.




Related
Son of Sweden (poem)
Heathen Harvest reviews Borderline
In Swedish: Peter Madsens Valhalla
In Swedish: Asatro idag
Carl Johan Billmark: The Court of Uppsala

Depicting the Crane in its Orbit


CV för Lennart Svensson

$
0
0

This is my Curriculum Vitae. In Swedish.




Detta är CV för Lennart Svensson, den svenske författaren född 1965, han som skrivit "Ernst Jünger -- A Portrait", "Antropolis" och "Eld och rörelse".

- - -

. 1984, examen från treårig samhällsvetenskaplig linje, Nolaskolan Övik.

. 1984-85, värnplikt som bevakningsgruppchef på I 21 i Sollefteå, vitsord 10-8-8.

. 1985-1987, universitetsstudier i Uppsala (historia, språk).

. 1987-89, arbete som kockelev på Sir Francis Drake i Uppsala. Jag fick lära mig både husmanskost och à la carte. Hösten 1988 avlades ett kockprov. Jag anställdes sedan som kock. Jag tog avsked i januari 1989.

. 1990, universitetsstudier (statskunskap, filosofi).

. 1990-95, ströjobb på Uppsalakrogar parallellt med universitetssudierna.

. 1997 fil kand-examen i indologi (= sanskrit).

. 1995-2010, skribentverksamhet, resulterande i artiklar i Flygrevyn, Vårt Försvar, Magasin Provins och andra publikationer. Jag har även gett ut dessa böcker på eget förlag:

. Den musiske matlagaren (kokbok, 2007)
. Eld och rörelse (noveller, 2007)
. Antropolis (roman, 2009)
. Till Smaragdeburg (roman, 2010)

. Sedan 2010 bor jag i Härnösand. Här har jag haft dessa praktikplatser och arbeten:

. April-juni 2010, praktik på restaurang Royal, Härnösand. Här friskade jag upp mina kunskaper i framför allt husmanskost.

. September-november 2011 – praktik på Mittuniversitetet. Arbetsuppgift: studentadministration.

. Januari 2012 – praktik på Brunneskolan, klassresurs/lärarassistent i 3:an.

. Februari 2012 – januari 2013 arbete som ekonomibiträde på Restaurang Portalen.

Sedan dess har jag jobbat som frilansskribent, bland annat med texter i veckotidningen Nya Tider.




Relaterat
Min värnplikt i dokument
Min fil kand
Medverkan i Nya Tider
Sollefteå där jag gjorde värnplikten 1984-85.

Åttaårsjubileum

$
0
0
Summary in English: this is the eighth anniversary of this blog.




Jag minns det som igår. Det var en kulen höstdag. Jag bodde i Eriksberg i Uppsala, en fulfager betongförort. Men denna dag, den 22 november 2007, såg jag varken betong eller tallar, himmel eller helvete -- för jag satt vid datorn och hade äntligen nått fram till Bloggers inloggningssida. Och efter ett tag var BLOGGEN skapad, och den skulle såklart heta SVENSSONGALAXEN. Jag skrev ett testinlägg och efter det en hel radda till, just denna dag.

Det var ett uppdämt behov kan man säga. Drömmen att kunna skriva artiklar och få dem publicerade direkt, online, var förverkligad. Jag hade redan då många idéer om vad man kan skriva om: reflektioner och dikter och dagboksrelaterat, politiska inlägg och bokrecensioner, noveller och annonser för mina böcker och vad mer.

- - -

Så var det ju.

Men att blogga då, hur är det rent allmänt? -- Viss emfas på olika typer av inlägg kan finnas vid olika tider. 2008 skrev jag till exempel mycket om sf, sedan skrev jag mycket dikter, sedan blev det politik. Men i allo är Galaxen en mix av allt detta, av fakta och fiktion, högt och lågt, nu som i begynnelsen.

Och begynnelsen var som sagt den 22 november 2007. Det är nu åtta år sedan. Så idag (OK, i morgon då, den 22), cirka tusen inlägg senare och med operationsbasen flyttad till det sant fagra Härnösand, kan jag fira åttaårsjubileum. Så det blir de ordspråkliga pukorna och trumpeterna, triumftåg genom stan, tal till massorna från residensets balkong med mera med mera...

Så hur känns det då...? Jag kan säga att det känns OK. OK att ha bloggen, intressant att driva den. Men istället för att orda om hur fantastisk denna blogg är tänkte jag här länka till diverse artiklar och trådar, till något av det som gör bloggen till det den är, till det svåröverskådliga arkiv som är Galaxens historia. Väl bekomme.

Min favorittråd, den om Åke Ohlmarks. Jag brukar klicka på den här när jag behöver muntra upp mig.

En tråd med mina memoarer.

En tråd om epos som "Beowulf" och "The Rime Of The Ancient Mariner", exempel på bloggens kulturella djup.

Det om detta. Väl bekomme som sagt.

Science Fiction: Indelningsgrunder

$
0
0

Summary: this is an article in Swedish about science fiction, classifying it into subgenres. -- Här tänkte jag ovetenskapligt rada upp några olika subgenrer av science fiction. Vad är ”science fiction” då? — Det kan sägas handla om framtids / rymd / parallellvärldsberättelser. Ibland är gränsen till fantasy / magisk realism diffus men fokuset i detta inlägg ligger på ”make it new”-fantastik, baserad på spekulationer inom samtida vetenskap. Dvs vad vi normalt associerar med science fiction. -- Texten har tidigare publicerats på sajten Motpol.




1. ”Scientist Fiction”

En intressant subgenre av sf är ”scientist fiction” = sf med vetenskapsmän i huvudrollen. Män i vita rockar i laboratorier och observatorier, ställandes frågor till naturen och utvärderande svaren, det är som jag ser det huvudfåran i denna sorts sf. Exempel på subgenren kan vara ”The Gods Themselves” (1972) av Isaac Asimov, ”Timescape” (1980) av Gregory Benford, ”Contact” (1985) av Carl Sagan och ”The Black Cloud” (1958) av Fred Hoyle.

Sagans bok är för sin del ganska rafflande. Och hans porträtt av Eleanor Arroway som radioastronomen som får kontakt med aliens, det har sitt värde. Hoyles bok, om kontakt med ett intelligent intergalaktiskt moln, är också bärkraftig.




2. Krigisk sf

Krigs-sf uppstod för sin del som genre i slutet av 1950-talet. Det var utgivningen av dels Heinleins ”Starship Troopers” (1959), dels Gordon R. Dicksons ”Dorsai!” (1960), som drog igång det hela. Heinleins bok har sina goda enskildheter, den är programmatiskt intressant med sina diskussioner om politik etc, men Dicksons bok är mer konstnärligt övertygande. Dvs, den har samma trovärdighet vad gäller den strategiska, krigiska grunden men är dessutom möjlig att läsa utan att man retar upp sig på tonläget och avvikelserna, som kan vara fallet vid läsandet av Heinleins bok.

I "Science Fiction Seen From the Right" skriver jag detta om "Dorsai!":
With its brainy reflections, its elaborations in a tight but eminently readable framework, "Dorsai!" is an alltime lodestar, not just of military SF. It’s the novel to read for the executive, responsible mind. Also, "Dorsai!" portrays a human interstellar culture (= no aliens), thus forming a conceptual chessboard of grand-scale politics, strategy and technology. -- "Dorsai!" burns with a quiet fire, a "Dune" before Dune, an Asimov with a sense of urgency.
[p 339]
Fler nämnvärda krigs-sf-romaner är ”The Forever War” (1974) av Joe Haldeman. Samt ”Janissaries” (1979), ”West of Honor” (1976) och ”The Mercenary” (1977) av Jerry Pournelle. Pournelle har den egenheten att han skildrar en framtid där alla vapensystem är av 1950-talssnitt, av den typ han själv lärde känna i Koreakriget. Det gör hans romaner konceptuellt sett till kuriositeter, även om han i övrigt förstår sig på militärvärldens essens i form av ”duty, honour, country” och strid som krisverksamhet.




3. Tidsresor

Nämnvärda tidsreseberättelser är för sin del dessa: ”The Time Machine” (1895) av H. G. Wells, ”Up the Line” (1969) av Robert Silverberg och ”Lest Darkness Falls” (1941) av L. Sprague de Camp.

Nåväl. Wells skrev om en resa till framtiden, de andra två behandlar resor till det förflutna. Men dessa båda — Silverberg och de Camp — kan sina ämnen (500-talets Konstantinopel; 500-talets Rom) så de kan verkligen rekommenderas. De kompletterar läsandet av riktiga, historiska skildringar kan man säga. Entusiasmen för respektive miljö är påtaglig.




4. Andlig sf

”Andlig sf” är en för mig kär subgenre. Böcker som säger något substantiellt om individens esoteriska utveckling, allt inscenerat i en spekulativ fiktionsram. Då kan man nämna verk som Doris Lessings ”Shikasta”-cykel (fem böcker från 1980 och framåt, tung mystik som grund), C. S. Lewis’ ”Out of the Silent Planet” (1937, lite facil men överlag uppiggande), Philip K. Dicks ”VALIS” (1982, en sf-gestaltning av den teofani Dicks haft IRL några år innan) samt Robert Silverbergs ”A Time of Changes” (1971).

Den sistnämnda handlar om hur det är att leva i en kultur där ordet ”jag” är förbjudet. Och kan man inte säga ”jag”, ”jag är” osv, då är det förvisso svårt att utveckla någon som helst andlighet. Dvs: ”A Time of Changes” är en roman som får oss att inse värdet i att vara en individ, ha ett ”jag”.




5. Planetär sf

”Planetär sf” är sf som utspelas på en främmande planet. Stilen var populär på 1970-talet. Detta kan vara alltifrån äventyr som Jack Vance’ ”Star King” (1970) och Paul Andersons ”The Rebel Worlds” (1969) till Bertil Mårtenssons ”Samarkand 5617″ (1975) och Silverbergs nyssnämnda ”A Time of Changes”. Ni ser, vissa verk är svåra att kategorisera, de spänner över fler än en subgenre.




6. Passiv nihilist-sf

Ni kanske undrar vad ”passiv nihilism” är. Det ska jag nu berätta.

Passiv nihilism är ett credo som säger: ”ingenting går, inget fungerar, allt är hopplöst; allt som människan företar sig är futilt ty naturen regerar och elementen härskar, halleluja”.

Och detta är så vitt jag kan se det budskap Harry Martinsons sf-epos ”Aniara” (1954) förmedlar. Passiv nihilism hela vägen.

I jämförelse med detta så är ”aktiv nihilism” en lära som säger att universum kanske är en ödslig plats men människan har dock sin vilja, hon kan företa sig bra mycket i sin levnad. Nietzsche var en aktiv nihilist av detta slag, kan man säga. Julius Evola likaså.

– – –

Martinsons ”Aniara”: Rymdskeppet Aniara kommer ur kurs. Sedan går allt söderut. Ingen hjälp finns, inget besättningen kan göra ändrar ur-kurs-kommandet. Och Jorden sprängs samtidigt: totalt ödeläggande kärnvapenkrig. Ingen hjälp kan komma därifrån.

Ett sådant upplägg speglar, enligt mig, sinnesförfattningen hos en passiv nihilist.

Passiv nihilism är en hel subgenre i sf. Som P. C. Jersilds ”Efter floden” (1980), ”On the Beach” av Nevil Shute (1961) och J. G. Ballards fyra första romaner (”The Drought”, ”The Burning World” etc, jorden går under på fyra olika sätt). Allt detta är med andra ord exempel på sinnessjuk sf, defaitistiska texter av dårhusmässigt slag. Jag menar, nog ska man få skriva tragedier men den enkelspåriga, energisugande pessimism som dessa texter förkroppsligar är sjuk.




7. ”Artefakt i rymden”-sf

1968-1980 skrevs ett flertal sf-romaner på temat ”möte med gåtfull artefakt i rymden”. Upprinnelsen var Arthur C. Clarkes ”2001” (1968), en romanversion av Stanley Kubricks film som ju Clarke skrivit manus till. En gåtfull artefakt upptäcks utanför Saturnus och en expedition utrustas för att undersöka den. Vad man finner överträffar människans vildaste spekulationer; questen bortom den stjärnport som artefakten visar sig vara, höjer vad det lider människan till en högre nivå.

Detta gav sedan upphov till fler romaner på temat, var och en mindre drabbande än ”2001” men mäktiga ändå. Det är texter som Nivens ”Ringworld” (1970), Clarkes egen "Rendezvous With Rama" (1973), John Varleys ”Titan” (1979) och Bob Shaws ”Orbitsville” (1980). Alla är exempel på svindlande perspektiv och häpnadsväckande konstruktioner, fria fantasier inom teknisk-vetenskaplig ram — spekulativa texter gestaltande nya och sedan dess odödliga arketyper, för evigt existerande i vårt kollektiva sinne.




8. Två typer av fantasy

Jag sa inledningsvis att jag skulle fokusera på sf. Men så här avslutningsvis nämner jag kort något om fantasy: dvs fantastik med arkaisk prägel, ”episk fantasy”. Och här kan man lätt urskilja två typer: dels den som börjar och slutar i en fantasivärld, en värld man måste acceptera på dess egna premisser, samt den där en människa från vår värld kommer till fantasivärlden och får ett dubbel-aspekt-synsätt på det hela. Personen lär sig den nya världens natur genom jämförelser med den han lämnat.

Typexemplet på denna sistnämnda typ av fantasy är ”Bröderna Lejonhjärta” (1974) av Astrid Lindgren. Där är huvudpersonen ena stunden en lungsjuk stackare i gamla tidens Sverige och i nästa ögonblick, sedan han dött, kan han magiskt vakna upp i Nangijala, lägereldarnas och sagornas värld.

Fler exempel på ”fantasivärld man beger sig till från vår värld” är C. S. Lewis’ Narnia-svit, Moorcocks Erekosë-roman ”The Eternal Champion” (1970), Lovecrafts ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” och Heinleins ”Glory Road” (1966). Exempel på ”fantasivärld fix och färdig = man är där från början”, är Tolkiens trilogi, LeGuins ”A Wizard of Earthsea” (1968) och Moorcocks Elric- och Corum-sviter.




Relaterat
Aktuell bok: "Science Fiction Seen From the Right" (2016)
"Möte med Rama"
Dénis Lindbohm
Stålmannen blir bloggare
Illustration: John Schoenherr

Sommarläsning

$
0
0

This is about fiction etc. on the blog. And exclusively, it's about Swedish posts.




Det är sommar. Kanske har man då tid att läsa lite -- läsa fritt, läsa böcker, kanske även läsa ditt och datt på nätet.

Om så är, har jag en del läsning att tipsa om här på Galaxen. Ty som alltid skrivs denna blogg av mig, Lennart Svensson. Jag är författare och jag har skrivit alla till dags dato 1976 inlägg på denna bloog. Bland dessa inlägg finns berättelser. Fiktion. Som denna ultrakorta novell om en galen polis.

- - -

Fler noveller finns förvisso på denna blogg. Här ska jag berätta specifikt om och länka till tre (3) noveller. Vi börjar med en sak som heter "Solarium".
Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man ett förödande krig bakom sig, ett krig som inneburit slutet för den tungfotade faustiska kulturen och som sett en eterisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Så börjar novellen om denna stad i framtiden, denna skinande framtidsstad till vilken ett rymdskepp återvänder. Människan lever i sitt Solarium och söker kontakt med fjärran världar i plejadisk prakt. Och nu återvänder alltså ett rymdskepp från sin odyssé i galaxen. Kapten på skutan är en viss Gimbu Tallion. Han gillar att återse sin stad, sin solariska födelsestad. Men han är också gripen av något annat: rymdens oändlighet.
Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en pionjär i broslagningen mellan kulturer, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten, en musisk rymdfarare. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Så vad händer? Det får ni läsa i själva novellen. Ni finner den här.

- - -

Kristalltekniken fascinerar mig. Om vi tänker oss kvartsur, kristallmottagare och laser och spekulerar bortom det, då hamnar man hos Ivo Livi i hans labb i Norrlands inland. I denna andra novell i översikten har vi en berättare, en journalist som ska intervjua Livi. Berättarjaget bjuds in på sightseeing och ser förunderliga ting:
Det var en otrolig syn, en syn som gjorde en paff. En märklig syn, en egendomlig syn. Vad såg jag då? Jo detta: i en monter rörde sig en kristall, en roterande ikosaeder som reflekterade ljus. Den rörde sig åt två skenbara håll samtidigt, som ett gyroskop i rät vinkel mot sig själv.

Det var ett märkligt skådespel, minst sagt. Jag frågade min guide som stod intill hur det hela fungerade. Hur kunde denna manick röra sig?

- Det, sa Livi som min guide hette, beror på kristallens inneboende krafter. Du vet, en kristall är en magnet av dielektriska polariteter. Dielektrisk energi är andepolaritet, elenergi är materiepolaritet.

- Jaha..., sa jag, föga klokare.

Man sitter även ner för en intervju:
- Så hur började allt...? sa jag, som den journalist jag var. Meningen med besöket var som sagt att intervjua Livi, skriva en artikel om honom för Illuster Vetenskap.

- Det började med laser, sa Livi. Sedan kom kvartsur och sedan skapade jag en kristallmotor. Jag erbjöd den åt Volvo, men de ville inte ha'n...

- Oj då. Men hur funkade den?

- Jag började med att visualisera kristallen och sedan slipade jag den, sa Livi kryptiskt. Så bytte han ämne, övergick till att tala om något som filmen antytt:

- Idag gör vi ljus av elektricitet, imorgon gör vi elektricitet av ljus. Av kristalljus.

- Jaså?

- Jojomen, sa Livi. Och att kristaller har höga vibrationer, det vet alla. Engelska kungakronan får ju bara visas ibland, i massceremonier, tack vare att dess diamant har så höga vibbar. En enskild människa skulle inte klara av att se den.

Livi har det där draget av vansinne som varje sant geni har. Med sin bas i det öde skogslandet uppfyller han även ett annat kriterium på guruskap: "De sanna profeterna ska komma från öknen!"

"Vetenskapens trollkarl" finner du på bloggen, närmare bestämt här.

- - -

1985-2010 bodde jag i Uppsala. Därför hade jag inte svårt att föreställa mig följande novellingress, om en kaippare som gjort lumpen i flygvapnet och en kulen höstkväll ska lämna igen lite utrustning till ett F 16-annex.
Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass– så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Så vad händer? Han kommer till ett upplag med gamla flygplan. Här möter han även en figur som visar sig vara synnerligen gåtfull, ja riktigt egendomlig och bisarr. Huvudpersonen finner sig nämligen efter ett tag vid spakarna till en Saab Kliszow, på väg till ett rendez-vous med äventyret...! Färden tar honom till en parallellvärld där inget är som det ska men allt ändå är välbekant. Novellen finns här.

- - -

Detta var lite fakta och länkar till mina webbnoveller. Vill ni ha en följetong kan jag tipsa om
berättelsen om Melina Starr. I länken berättas om när Melina blev agent på Svenska Relä, träffade Doris Burg och Topsy Lindblom, besökte Four Winds Bar, slog till mot DriCo, gick i exil ett tag osv osv.

- - -

När det gäller sakprosa så finns det också på bloggen. Det är också läsning. Vad gäller random sådana inlägg så svarar denna blogg på frågor som: Vilket är det mäktigaste science fiction-eposet? Detta. -- Vilken är hårdrockaren med det mest gripande levnadsödet? Denne. -- Vilka är de sämsta romaner jag läst, bilar jag sett osv? Dessa.

Där har ni lite tips på sommarläsning. Väl bekomme.




Relaterat
En Jüngerbok från 1949
Saabs bilar
Mäster Samuelsgatan

Infantryman of the Future: Equipment

$
0
0


It's true that I don't believe in a major war erupting. However, that won't stop me from wondering how a future soldier would be equipped. Hereby some deliberations on future infantry equipment.




Sometimes I speculate on the weapons and equipment of future wars. For instance, what would a battle suit in a war with laser guns look like? My suggestion is the following -- so I give you the infantryman of the future.

. The battle suit itself would be made of a nanotechnical fibre (= coal nano fibre). The fabric can be sealed against splinter and gas. The coal nano fibres can also be made to change color, thus enabling different camouflage patterns at the touch of a dial.

. With a generator (powered by, let's say, a micro turbine) the suit is constantly held at comfortable temperatures, enabling the soldier to fight anywhere from Sahara to Antarctica.

. A force field (powered by the same turbine as in previous point) guards the bearer from being hit by hostile laser beams.

. A comlink on the wrist of the soldier serves as battle computor and radio control.

. The helmet has a built-in radio (and microphone and earphone) and a vizor with functions like infrared, nightvision and binoculars. A hearing valve enables hearing sounds from the environment.

. The laser carbine would be carried separately and powered by batteries.

Other than that it could be said: the suit in question is not pressurized and the helmet, though fairly hermetical, has no oxygen feed. The soldier would breathe normal air from the atmosphere. However, in times of chemical hazard the helmet can be sealed and, with a filter, function like a gas mask. For longer periods of fighting in gas-infested environments some spare oxygen could be needed.

Now then, how would units of these soldiers function? How to lead them? What would their support be? These are interesting questions, no doubt, but they would take an entire essay to answer. So this piece ends here.




Related
No Risk for Major War
My Jünger Bio
Swedish Mystique

Al Williamson: Flash Gordon

HPL

$
0
0


I like fantasy. Hereby some notes about an author of fantastic tales.




He was totally out there. His imagination was 3-D, 4-D, you name it, gleaming in every possible and impossible color of this world and the next.

I am talking about H. P. Lovecraft (1890-1937), an American author of deathless renown. One fine example of his prose is "The Festival," a short story. Here we have a narrator visiting a village where a certain Festival is about to take place. They dress in gothic robes, they gather at the church, they chant Hum-A-Drum-Drum and then descend a stair into a neglected cave.

Yea, verily. And finally there, in the murky depths of that cave, what do they see? They see this:

Out of the unimaginable blackness beyond the gangrenous glare of that cold flame, out of the tartarean leagues through which that oily river rolled uncanny, unheard, and unsuspected, there flopped rythmically a horde of tame, trained, hybrid winged things that no sound eye could ever wholly grasp, or sound brain ever wholly remember. They were not altogether crows, nor moles, nor buzzards, nor ants, nor vampire bats, nor decomposed human beings; but something I cannot and must not recall. They flopped limply along, half with their webbed feet and half with their membraneous wings; and as they reached the throng of celebrants the cowled figures seized and mounted them, and rode off one by one along the reaches of that unlighted river, into pits and galleries of panic where poison springs feed frightful and undiscoverable cataracts.


A man writing stuff like this this can't be sane, he must have some extraordinary quality of seeing things, a glorified third eye hooked to the grotesque and the arabesque.

More about H. P. Lovecraft and other conservative sf and fantasy authors can be read in "Science Fiction Seen From the Right". This 378 page essay is published by Manticore Books this year, 2016, and is to be bought on Amazon, Adlibris etc. Check it out in this Svensson Galaxy blogpost.




Related
Borderline
Heathen Harvest reviews Borderline
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen From the Right

Juli

$
0
0

These are some rants in Swedish, a literary outing into the realms of Nothing.




"Ser jag fet ut i den här?" sa min fru till mig igår, iklädd sin senaste kreation.

"Ja," sa jag, "du ser ut som en fat blob. Ta på dig den här sopsäcken istället."

Nu ska jag sjunga om kärleksblask, gröna ängar och King Kongs task.

- - -

Tidningspapper kan vara bra att ha till diverse. Därför gillar jag TÅ:s totalutdelning på fredagar, så verkade det vara ett tag iaf, man fick tidningen vare sig man ville eller ej.

Men nu verkar de ha lagt av med denna gratisdrive, de fattade väl att det är lönlöst, detta har ingen effekt kommersiellt, folk struntar i gammelmedia.

Jag håller med om denna trend, gammelmedia går inte att läsa. Dock är papperet i deras tidningar bra att slå in fiskrens i, det är bra att ha som skydd för bord etc. när man målar.

Så vad ska man ha istället? Jag får väl dra ner på stan, gå på Hemköp och ta ett ex av Sundsvalls Nyheter, det är bra "fiskrens"-papper i den.

Sundsvalls Nyheter är en gratisblaska i dessa trakter. Hoppeligen finns den kvar, kanske har den lagt ner, vad vet jag. Tidningen Yippie! kanske har konkat ut den. Yippie är dock en månadstidning, Sundsvalls Nyheter var vecklig, det var den väl.

- - -

Det ryktades om jätteregnväder för ett par dar sen. Nu verkar det vara här.

- - -

Det är varmt nu, då är svensken lycklig "med en korv i sin mun och sandaler av plast". Sedan kommer vintern och då lever han blott på sprit och tabletter. Det är en tradition det med och jag förstår inte varför man ska hymla med det. "Trumma på rutan och titta på snön" (Ekelöf). Och nyttja sprit och tabletter.

- - -

Cadillac är bilarnas Rolls Royce.

- - -

Nu är det sommar, nu har vi firat midsommar, halleluja. Många firar att de är lediga, de firar med sprit och tabletter. På vintern firar man jul, man firar det i december, man firar det med allmän samling i city för orgie i glögg, marinerat kött och fisk och överkryddade bakverk, klingande klockor och en komatos trans över alltsammans. Spend spend, will it never end. Jo när man åkt hem och drogat sig med mer glögg och fet mat och dåsat bort till "Away In A Manger" på TV med Jill Johnson i tajta läderpants framför altaret i Nicolai kyrka.

Nu är det sommar, julen är sedan länge över, nu är det semestertider då svensken är lycklig "med en korv i sin mun och sandaler av plast"

- - -

Sverige är delat i tre delar: Götaland, Svealand och Norrland.




Relaterat
Nick Carter
Mina minnen av Enköping
Buick på gatan
Östra kanalen

Bloggpolicy

$
0
0

This post is about the policy of the blog, the general outline and direction of it.




Välkommen till Svenssongalaxen. Dagens datum är torsdagen den 14 juli 2016. Bloggen skrivs som alltid av mig, Lennart Svensson. Härmed några ord om mina riktlinjer för bloggen framöver.

Bloggen startades för sin del i november 2007. 22/11 var det närmare bestämt. Målet med sajten var:

. att pusha för mina böcker
. att blogga om Carlos Castaneda
. att blogga om Ernst Jünger

Dessa mål kvarstår i stort sett. Vad gäller punkt ett så använder jag alltjämt bloggen för att göra reklam för mina böcker. Ni som inte, uppblandat med övrigt material, vill läsa info om mina böcker, vad de innehåller och var man köper dem, uppmanas sluta besöka denna blogg. För jag "är" mina böcker. Det är hart när omöjligt för mig att inte nämna mina böcker. Varje inlägg ska förstås inte handla om en Svenssonbok men ni fattar, mitt väsen är oupplösligt förknippat med vad jag publicerat i bokväg.

Jag bloggar om mina böcker. Vad gäller de övriga punkterna jag listade nyss så har jag inget att tillägga om Carlos Castaneda just nu. Dels har vi de 22 inläggen i tråden om honom, dels har vi "Science Fiction Seen From the Right" som har ett fett kapitel om mannen.

Bloggandet om Ernst Jünger har också peakat i så måtto att jag 2014 gav ut denna biografi över honom, en essä som sammanfattar allt jag har att säga i fallet. Annars så kan man säga: Castaneda och Jünger är författare och bloggen har inslag om många andra författare, det är recensioner etc. och sådant lär väl fortsätta att förekomma här på Galaxen i rimlig mån.


Kanske kommer det även att, som förr, dyka upp noveller på bloggen. Jag är skönlitterär författare jämte mina essäer och "Antropolis" och "Eld och rörelse"är prov på detta. Kanske kommer det framöver att postas en och annan novell här på bloggen. Kanske kommer de att vara på engelska.

- - -

Vad gäller engelska som bloggspråk så har jag detta att säga. I början var bloggen enbart på svenska. Efter 2014, då jag med Jüngerboken som portalhändelse började skriva böcker på engelska, började jag även med engelska bloggposter.

De engelska bloggposterna kommer att fortsätta. Man kan säga: även om jag inte skrev böcker på engelska så skulle jag nog ha enstaka engelska blogginlägg. Till exempel: recenserar man en bok skriven på engelska gör sig en recension bäst på engelska. Med engelska som recensionsspråk flyter till exempel citat in lättare.

Sedan vad allmänt gäller denna blogg, vad gäller random blogginlägg, så kanske jag kommer att öka mängden svenska blogginlägg framöver. En viss återgång till svenska som "normalspråk" för bloggen alltså. Majoriteten av läsarna är förvisso svenskar. Det gissar jag baserat på de googlingar man ser på en sida i redigeringsfunktionen. Ty det är mest svenska googlingar som för folk hit.

- - -

Bloggen fortsätter. Det är målsättningen. Jag kan för min del inte förstå folk som raderar sina bloggar. Om jag får råda kommer denna blogg att finnas kvar, oavsett min uppdateringstakt. Jag är författare och skrivandet kommer lätt för mig, så i bloggen och så i övrigt. Nu lovar jag inget men generellt så har jag ett gott öga till denna sajt kallad Svenssongalaxen.

Jag har mitt väsen här, bloggen har sitt eget liv -- mitt liv, sparat online. Det är ju så att jag skrivit lite här och var på nätet förr -- och det var kul -- men fokuset för mitt onlineskrivande, högprofilerat (dvs bortsett från Facebook och Flashback), är Svenssongalaxen.

Vad gäller nyssnämnda sajter kan ni väl kolla in min Facebooksida om ni vill.

Och på Flashback har jag nicket lampros. Det är inget hemlighet.


Bloggen fortsätter. Den är sedan länge en realisering av den vision jag fick när jag bloggat ett tag, nämligen att vara en sajt med en mix av dagbok, recensionsbas, talarstol, noveller och fånerier. En galax av intryck och narrativ, scener och åsikter: en Svenssongalax.

- - -

För att repetera om den allmänna kursen framåt för bloggen:

. noveller på engelska kan komma att publiceras
. om jag ger ut en bok skriven på engelska kommer den att presenteras på engelska
. annars kan det möjligen bli något fler nya, random poster på svenska framöver




Relaterat
Kluge: "Slaget"
Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige
Castanedas värld: en ordlista
Recension på svenska av Jüngers "Der Kampf als inneres Erlebnis"
1. Riksbron med Riksdagshuset. 2. Tennsoldater jag gjutit. 3. Utsikt över UD och Operan; snubben i bilden kom med oplanerat, jag vet inte vem det är, "The Man of the Crowd" liksom, dock bidrar han ikonografiskt till helheten, han balanserar upp bilden så därför publiceras den.

Svensson: Going After the Saurian Baddies (short story)

$
0
0

Hereby a short story, a timeless piece of mythology in prose form. It's about a war in space, it plays in the year 2568 and it has an unheroic war correspondent as main character. -- The author of the piece is Lennart Svensson (1965-), author of "Ernst Jünger -- A Portrait,""Borderline" and "Science Fiction Seen From the Right". His bibliography is to be found here.




Sitting in a house overlooking a city, clad in a red tunic and black trousers as the desk warrior he was, Nakajima Lupp looked out through the lexan glass of the cupola. This was a bubble city, situated on the planet Boney which lacked breathable atmosphere. There were extensive facilities underground but to avoid acute claustrophobia there were some of these lexan cupolas too, allowing for a view of the planetary surface and the spacial abyss above. Beyond the cupola proper was a force field protecting from orbos and such.

It was a house in a cupola city, situated on Boney in the system of M-22. Boney was the uttermost planet of the system; it had been conquered by Space Rangers and a fleet task force to be used as a base for the Federation leap towards Duriko-Da, the homeworld of the Saurians. The Mirotanian Federation was at war with the Saurian Empire, an aggressive confluence of lizard people who had tried to rob man of his interstellar realm. Now man had retaken what he had lost but the Saurian hadn't surrendered, hadn't called it quits, so it was deemed imperative to invade the Saurian homeworld to end the war. It was, in other words, time to go after the Saurian Baddie in his own lair.

For its part, the Saurian homeworld was called Duriko-Da. It was situated in the same system as Boney, only closer to the sun.

War correspondent Nakajima Lupp was on Boney, staying in a room with a view over the bubble city and the blackness of space beyond it. Specifically, he was sitting at a desk in an auditorium, waiting for the pupils to come to his lecture. He was at war with the Federation and the action had made its marks; he had gotten blisters on his fingers from all the writing of reports and communiques... And now, after one year in the combat zone, he had been promoted a teacher of sorts, a correspondent to command other correspondents.

A signal was sounded; it was 1300 hours, Galactic Mean Time, January 6, 2568. The door was opened and the hall started to fill with newbaked correspondents in service dress. When everybody was seated Lupp started his show; in his inimitable way he gave an introduction to military concepts, helping the correspondents to understand the nature of the combat zone communiques they were to read and write themselves. He lectured about words like main effort and surprise, freedom of action and initiative, maneuvre space and reserves, as well as the old concepts of Auftragstaktik and Innere Führung. The latter, for its part, was about how every Mirotanian soldier was trained to become his own leader, trained to take his own initiatives within the framework of the mission. They shouldn’t just sit down and wait for orders; instead, they would anticipate what the order would be and then execute it spontaneously. It also meant occupying yourself with routine tasks like looking after your equipment without being expressly ordered to it. That would save a lot of time, lighten the burden on the leader and somewhat lessen the friction of war, as Clausewitz would say.

The lecture done Lupp went away in the cupola city and met his old comrade Knake. They found themselves standing in a subterranean street, watching some Space Rangers in blue overalls march by, metox guns in their holsters and forage caps on their heads. Lupp said:

”Rangers. In everyday wear.”

”Indeed?”

”Yes. And when they fight they have space suits.”

”Wow...”

”Yeah, some guys eh? They also have a dress uniform in grey and green with a beret, a purple one; sure looks smart.”

”But you’re no Ranger. Do you ever wish you were?”

”No,” Lupp said, ”I’m an army guy and I like that too. The army and their infantry fight on worlds with breathable air, the rangers for their part fight on hostile worlds like these. And they fight in space, boarding enemy ships in space battle and so on.”

”The cutting edge of warfare.”

”Maybe. But you need worlds like Cressida and Duriko-Da to live on, prosper and be free, worlds with an environment more friendly to organic life. You need conquests like those to win the war, to conquer the key areas of habitation to put it formally. And there you need infantry slugging ahead in the mud; not so glamourous as being a space soldier with a jetpack on your back, but necessary.”

The rangers disappeared behind a corner. The two correspondents for their part went to an officer’s mess, situated behind a front of burnished steel and fretted copper. Once inside, sitting in a lavender boot surrounded by pots with bracken and orchids and a small fountain with gurgling water, they ordered tea and looked out over the half-deserted premises. It was the magic hours between lunch and dinner with just a waiter walking round doing easy stuff like placing out ashtrays and salt-cellars. Knake sipped his tea and said, intimating the Duriko Da-campaign:

”So here we go again. Time for action again.”

”Yes,” Lupp said. ”This time it will be really tough, the Saurian fighting for his home, for his dear and beloved ones. They’re fighting for their homeworld and not for some alien conquest like Cressida.”

”But that’s how they want it,” Knake said. ”They didn’t want a settlement after the loss of Cressida, they wanted to continue the struggle. They refused to return to the Federation.”

”But the word 'federation' to me suggests freedom of choice,” Lupp said. ”It’s not an empire, a caesarian state based on the rule-by-command. A federation is an egalitarian congregation, one that it should be volountary to enter and leave. That, to me, is a federation. Right?”

”Well, maybe.”

Lupp stirred his tea with a glass rod. Changing the subject he said:

”They say we have taken Jannoka.”

”No kidding, eh? I didn’t even know we had landed there.”

”But we have, and we have conquered the whole world and made its garrison surrender.”

”We’re forging ahead I daresay.”

”Yeah. And so my friend, from one thing to another – are you learning anything about things military? Or is it the same mess as always?”

”Well, I do pick things up,” Knake said. ”And I think I’m gonna start to plough through some army handbooks, something has given me the taste for it. The language in them can be rather funny, rather punctilious and poetic at the same time if you follow me...”

”Like?”

”Well,” Knake said, ”how about, 'retrograde defense in open and close country'? And 'the ground is boiling and smoking from grenade impacts'– and 'if the squad leader falls someone of the soldiers – YOU – must take command'."

”Oh I see,” Lupp said, ”some poesy for fire-eaters, eh...”

”Exactly. Even single words and concepts can be like poetry, poetry in nuce so to speak.”

”Like...?”

”Laser Carbine.”

”Oh...”

”And Spaceborne Assault.”

”Oh...”

”And Angulation.”

”Yeah.”

”And Canorma Fabric.”

”Hm.”

Lupp agreed with his friend just to go with the flow, to have the conversation going – because earnestly he wondered if Knake hadn’t finally gone mad. Poetry in military concepts? Then you could find poetry in common words too, like sun and moon, flower and leaf, ocean and brook and whatnot...




Related
Svensson's Biography
Science Fiction Seen From the Right (2016)
Infantryman of the Future

"Eld och rörelse"åter tillgänglig

$
0
0

This is info about one of my Swedish e-books. -- Vi har härmed glädjen att meddela att "Eld och rörelse"åter finns tillgänglig. Pdf:en har nu åter gjorts åtkomlig för fri nedladdning. Du finner den här. Klicka på "download" uppe till höger bara.




För några år sedan hade jag rätt många pdf-böcker för gratis nerladdning. Detta upphörde 2015 då jag tyckte att det fick vara nog. Jag ville koncentrera mig på avyttring av fysiska böcker ett tag.

Nu har jag åter fått lust att erbjuda en gratis pdf. Det är novellsamlingen "Eld och rörelse" från 2007, hyllad av F. G. Granlund, Göran Lundstedt, Perceval, Bjällerstedt-Mickos med flera storheter.

2007 gavs den fysiska boken ut. Upplagan är sedan länge slutsåld. Pdf:en är för sin del på 146 sidor och innehåller noveller som "Norrlandsproblematiken", "Riddaren, djävulen och döden" och "Åsiktskonstnär". Samt titelberättelsen som inte lämpar sig för svagsinta.

Pdf:en finns här. Klicka på "download" uppe i högra hörnet.

På din dator kan du sedan spara dokumentet där du vill. Om du vid öppnandet av filen tycker att texten är för liten, klicka på symbolen i pdf-dokumentet som ser ut som ett förstoringsglas med ett plustecken i. Då förstoras texten = zoomas in.

- - -

Man kan invända: det finns många gratis fiktionböcker på nätet, varför ska jag välja just den här? -- Svaret är: detta är den enda fiktionboken av Lennart Svensson (1965-) som ges bort gratis just nu, hans enda fritt tillgängliga SVENSKA prosaskapelse. Därför ska den laddas ner å det snaraste. Passa på nu, i morgon kan den ligga bakom betalvägg.




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
F. G. Granlund om boken
Fler hyllningar

Dikt: Tomma rum i tomma hus

$
0
0

Hereby a poem in Swedish. The poem is written by Lennart Svensson, depicted above.




Jag går genom tomma rum i tomma hus,
döda rum i döda hus, gröna rum i gula
hus och vita rum i gult hus,
rum i fil, från rum till rum i
detta condominium i Byzanthium,
tänkande på calvarium och Christum.

Jag är ett conundrum av ord, ett
korundum av ljus, en rubin av passion
i en död kultur -- en kultur där alla stirrar
mot horisonten efter svampmoln, i nyheterna
efter elände, de vill ha sitt ångestknark, de vill
prata om det, dela det, sitta i grupp
och ångestrunka.

Jag går ut på fälten, upp i bergen, ser
örnen flyga. Jag predikar en ny kultur
för en stelnad mänsklighet, en guru
för liv och blod i en värld av sten och mull.
Jag går från rum till rum och predikar ljus
och liv i en gråmelerad parodi på kultur.

Jag predikar liv för de levande,
inte död för de döda.




Relaterat
En Jüngerbok från 1949
Saabs bilar

Motpol recenserar "Eld och rörelse"

$
0
0

This is about a review of one of my Swedish books.




Min novellsamling från 2007 finner ännu sina läsare. Nu senast är det Robin Carell som läst "Eld och rörelse" och recenserat den.

Texten finns på den radikalkonservativa sajten Motpol. Jag har själv varit skribent där. Det var 2011-2016. Vad gäller Carells recension av min bok så inleder han bland annat med att säga:
Det är alltid en fröjd att bekanta sig med Lennart Svenssons böcker. (...) I Eld och rörelse målas en skiss upp av andlighet, dygd, öde, nu och då. Alternativa tidslinjer möter den vi har erbjudits. Vi blir introducerade en spännande resa i Svenssongalaxen, som garanterat tilltalar majoriteten av motpols läsare. Eld och rörelse är Lennart Svenssons första bok som lämnar den pedantiske i ett moln av damm och bråte.
Vad gäller de enskilda texterna i boken säger recensenten ett och annat. Till exempel om "Den svenska stilen" sägs att detta är ...
... texter som pumpar nytt liv i välbekanta svenska författare, och fångar upp vitala delar av deras åskådning. Bland annat nämns August Strindberg, Vilhelm Ekelund och Vilhelm Moberg. (...) Den svenska stilen är en trevlig läsning med ironiska förtecken, samtidigt som den är lättsmält.
Om novellen "En stad vid havet" sägs detta:
Svensson tar oss från krig vidare till landsflykt för att sedan landa i en stad vid havet. Karaktären vi följer kan inte fånga upp sin nya atmosfär trots hans försök till assimilering, vilket för mig blir en berättelse som tar en tur i arketypernas gåtor och identitetsbegrepp. I det moderna biblioteket är En stad vid havet kontroversiell (speciellt för novellens klimax) och för motpols läsare ytterst intressant.
Och om titelberättelsen, själva "Eld och rörelse", sägs detta:
Eld och rörelse är bokens sista novell, och även den längsta. Vi följer med Sergeant F under ett fälttåg i krig. Två stridande arméer ställs mot varandra och Sergeant F tillhör den anfallande. Berättelsen består av tre delar: Skogen, Punkt 567 och Staden. Direkt i första delen fick jag samma känsla som uppstod när jag läste Ernst Jüngers Sturm. Trots Svenssons och Jüngers erfarenheter och fältkunskap inom ämnet skiljer sig markant så målar Svensson upp kriget på ett slående vis. Det är en känsla av att man befinner sig mitt i händelsen och går bredvid sergeanten genom kulregnet. Miljön beskrivs på ett kärnfullt vis, tillsammans med de actionfyllda scenarion. Eld och rörelse har en väldigt bra, smygande inledning som gör att man får en kick av adrenalin när stridsropet äntligen ljuder. Från stridsropet och framåt väcks sannerligen krigarkastet inom en till liv. Vill man ha en bra motreaktion till hipsterpacifismens bokhylla så står Eld och rörelse högt på listan.

- - -

Efter denna tämligen uppskattande recension finns ju inte mycket annat att tillägga än "tack och bock". Och vad gäller boken som pdf så finns den här. Sidan tillhör Dropbox. När du väl klickat på länken kan det komma upp en ruta med text motsvarande "logga in på Dropbox". Detta behöver du ej; gå istället till raden nederst i denna ruta som säger "nej tack, gå direkt till nedladdning". Väl där ska du klicka på "download (ladda ner)" uppe i högra hörnet.



Relaterat
Motpol recenserar Eld och rörelse
Eld och rörelse åter fri
Pdf:en direkt
F. G. Granlund om boken
Fler reaktioner
Viewing all 837 articles
Browse latest View live


Latest Images