Välkommen till detta blogginlägg...
Vi har i Sverige en artist mm. Som heter Ulf Lundell.
I romanerna Jack, Sömnen och Vinter i paradiset finns förvisso en del träffande scener. Och musikaliskt/poetiskt visar Lundell onkeligen en del talang. Dvs. i sina skivor från och med debuten Vargmåne.
Här är inte platsen för att tala om alla hans verk. Låt mig bara säga: Lundell är en svensk institution.
Han är därtill en något proggig typ, inte primärt känd som nationalist.
Men visst har han en folklig nationalist i sig.
Se bara på dessa exempel.
+++
Lundell hade i radions P3 ett Sommarprogram en gång. Det var 1982. Och där sa han sig bland annat ”älska Sverige, att det bor en viking i hans blod och att varje svensk någon gång borde vallfärda till en runsten.” (Lundell refererad på s. 317 i Måns Ivarsson, Vill du ha din frihet får du ta den. Ulf Lundell – en biografi. Del 1, 1949-1982)
Detta är väldigt to the point och talande. Alla svenskar borde vallfärda till en runsten.
Vidare i Lundells vikingavärld...
Vikingen återkommer nämligen i sångtexten När jag kysser havet. Ty i denna tämligen kända låt hör vi bland annat:
Visst har det hänt att jag känt för å lämna landet
Men det är inte så lätt att slita bandet
Det bor en viking i mitt blod
På samma skiva (Kär och galen, 1982) finns runstenen med i låten Öppna landskap: ”... där runor ristats för vår skull / nån gång för länge sen”.
Denna rad citerade jag själv i min svenska historia. Det är nationalistisk poesi i stil med Österling, Thoursie, Tegnér...
Där har ni det. Lundell är, essentiellt, nationalist. Han är ärlig nog att se sig som förankrad i detta land och dess traditioner.
Vårt land, vårt land, vårt fosterland... detta utbrister vi alla 6 juni. Som infaller om en knapp månad. Och då kommer min årliga nationaldagspredikan. Här är förra årets drapa.
Relaterat
Nationaldagen 2023
Min svenska historia
Imagicon2: sf-festival i Stockholm 2009
Mannaminne
När jag besökte Leningrad 1987
Själevads kyrka