This is a post in Swedish about my activity as a science fiction fan in Sweden. -- Jag är Lennart Svensson. Jag har alltid haft detta namn. Jag har aldrig varit mer eller mindre. "I'll never be more than what I am; wouldn't you know, I'm a swinging little guitar man." Och jag var rätt aktiv som sf-fan en gång i tiden. Det var den litterära sf-fandom, den med anor i sf-magasin och böcker.
Bakgrund
När science fiction-litteraturen började leva sitt eget liv uppstod en smärre kult kring den -- en intresseförening, en fanrörelse. Det blev ett veritabelt fankungadöme -- en fan kingdom -- en fandom. Det tog sin början i USA där det på 1930-talet fanns hemmagjorda fanzines, klubbar och kongresser i ämnet. Till Sverige kom fenomenet på 1950-talet, då magasin som JVM och Häpna alstrade aktivitet hos läsarna.
Detaljer åsido levde svensk sf-fandom upp i hägnet av Häpna och övrig sf-utgivning. Svensk sf i bokform var sällsynt i början men 1973 kom ett renodlat sf-förlag, Delta, som även utgav en ny version av JVM. Denna publikation, Jules Verne-Magasinet,återupplivades av Deltas förlagsredaktör Sam J. Lundwall. Övrig svensk sf-utgivning växte parallellt, och beteckningen "science fiction" satte sig i folks sinnen med storfilmer som Närkontakt av tredje graden och Star Wars (1977). Samt i Sverige sända TV-serier som Månbas Alpha, Star Trek och Buck Rodgers.
Detta innebar att 1980-talet blev något av ett genombrottsdecennium för svensk sf. Ett exempel: på den litterära fronten såg 80-talet ännu en svensk sf-tidskrift födas, Nova Science Fiction. Dess första nummer kom 1982. Med både JVM och Nova som prozines var Sverige rätt unikt; England vid tiden hade ju bara en jämförbar sf-tidskrift, Interzone. -- Svensk sf-fandom frodades i denna miljö. Det gavs ju även ut semiprozines som Summa och Science Fiction Forum, offsettryckta tidskrifter av nära professionel karaktär. Och det gavs ut en rad andra blad, de egentliga fanzinen, i stenciltryck med innehåll i allt ifrån bokrecensioner, essäer och noveller till rapporter från livet som fan med kongressreportage, fanskvaller och annat, högt och lågt.
Det var i denna kontext jag kom med i fandom.
Fanzineutgivning
Som skolgrabb hade jag läst en del sf och fantasy. Kring 1982 läste jag i fandomspalten i JVM att det fanns folk som gav ut fanzines, stencilerade amatörblad om sf. Då beslutade jag mig för att pröva lyckan med det. Målet var kreativitet, skapande och energi. Sf i litterär form, förverkligad med skrivmaskin, tuschteckningar, klipp och klistra. Jag totade ihop mitt debutfanzine Åstundande i mars 1983, 50 ex i fotostat och sände det till övriga fanzineutgivare. Adresserna fann jag i JVM.
Jag fick en del respons och fanzineaktiviteten fortsatte. Mina skriverier blev rätt berömda. Till exempel blev min 12-sidors kongressrapport från GöCon 1 i maj 1984 omtalad. Man citerade ur den, man parafraserade den och gjorde även en film om den. Det låg en underström av hån i denna uppmärksamhet. En nytillkommen fan som skriver 12-sidors conrapport, plocka ner honom...! Men så är det ju alltid. Den som sticker ut hakan får snabbt sitt pass stämplat av Makterna.
Men "hellre ökänd än okänd," det har jag alltid sagt.
De fanzines jag tillverkade skrevs i regel i spontana utbrott av kreativitet. Något totande med utkast och manus förekom knappt. Nej allt skulle ner på stencilen i "first draft". Med tiden fick man känsla för det hela, en stil som var "tight but loose". Se till exempel mitt zine Smoltsovrapporten som jag gav ut juni-november 1990 i nio nummer.
Zineutgivandet var en förskola i skrivande. In alles gav jag ut över 500 fanzinesidor.
Mina fanzines spriddes i en upplaga om typ 50 ex. Det var inte mycket. Men heller inte möjligt att helt förneka, varken för mig som person eller för fandomhistorien i stort. Kretsen av innefans, tongivande fans, fans som skrev och kommenterade fanzines och gick på kongresser, var vid denna tid högst 150 pers. Egentligen var de kanske bara 25 pers. Men med lite generös definition kunde man finna 50 namn som fattade vad det handlade om och således sända fanzinet till dem med hopp om respons. Responsen var insändarbrev och byte av fanzines.
Jag sysslade alltså med detta, skrev och gav ut personligt hållna fanzines. De skrevs snabbt men de hade nerv, de hade substans. Så om ni mot förmodan stöter på en bunt gamla sf-fanzines och i den hittar blad betitlade Bing, Den stumme astronautens blues, Hornblower, Turbinbil osv. osv., så är ni i goda händer. Det är ju jag som skrivit dem.
Utmärkelser
GöCon-rapporten blev som sagt berömd. I fanzinet Fandoms listbok (red M&M Andreasson, 1990) nämndes den som en av nio legendariska kongressrapporter, jämte texter av storheter som Erik Andersson och David Nessle.
Stora saker indeed, odödlig ära i fandomens nejder. Jag fick ju även pris som "årets mest talangfulle neo" i Larvaromröstningen på SweCon 83, Stockholm i december 1983. Priset var en flaska öl som jag halsade som tack.
Samma pris -- öl, varsågod och drick -- fick jag på LunCon 3, Lund 1987. Det var en omröstning med olika kategorier och jag vann denna: "Vem skulle du helst vilja skicka tillbaks till LunCon 1, 1956?"
Ära och berömmelse, det är vad som driver en. Och mina fandomår bjöd på sin beskärda del av detta.
Kongresser
En strategisk del av fanens liv, då som nu, är att gå på kongresser. Denna typ av sf-festival kunde variera från seriösa evenemang med tätt program till mer informella tillställningar. Men normalconen hade iaf filmer, föredrag, paneldebatter och informellt umgänge, med bar och utskänkning av rusdrycker som smörjmedel. I slutna sällskap som dessa får man ju sälja öl mm.
Jag besökte en del kongresser och det var ju trevligt. Ja mer än så; de tidiga eventen, då man var ny och inte hade något att jämföra med, var omtumlande händelser, en storm av intryck och stimulerande kontakter. SweCon 83 och GöCon 1 var sådana event. Träffa folk man bara läst om eller fått brev av; gå i bokrummet och browsa titlar, distribuera sitt fanzine hands-on och få andra fanzines, se storheter som Bertil Mårtensson i vimlet, allt detta komprimerat till ett tredagars-event... Detta satte spår i ett ungt sinne.
Men det fanns höjdpunkter även senare. SweCon 85 var iaf strikt organiserad och varierad. Och NasaCon 11 hade ett slående kongresspalats i form av Nacka Gymnasium. GöstaCon 90 i Uppsala var liten men hög på energi och social trevnad. Jag var även med och arrangerade där och kunde bland annat laga kongressmiddag. Den blev omtyckt. Maten var ju varm och vällagad och alla fick sin mat samtidigt.
Kontext 2008 i samma stad var även najs. Mer om den här.
Från och med SweCon 83, december 1983, till och med EuroCon 2011, juni 2011, har jag bevistat 20 kongresser. En var i Norge (KringCon 88, Oslo), resten var i Sverige.
Kreativitet
Mer kunde sägas om min fandomvarelse. Som att jag var med att driva en förening (Hyboriens barbarer, inriktad på sowrd&sorcery). Och att jag under hela tiden i fandom behöll intresset för sf och fantasy. Jag var iofs en så kallad "fannisk fan," en som intresserade sig mer för fandom i sig än sf och fantasy. Jag var inte med i fandom för att diskutera sf. Jag var med för den sociala flowen, för livsstilen. Men visst läste jag en del seriösa fanzines (som Summa) och visst läste jag, då som nu, sf och fantasy. Inte enbart, men sf/f är och förblir en omisskänlig del av min läsdiet.
Mitt seriösa sf-intresse bar dock frukt långt senare. Det var på 2010-talet när jag skrev Science Fiction Seen from the Right. Där samlade jag alla mina reflektioner och påståenden om sf/f som jag gått och grunnat på sedan jag började läsa sf.
Och vad gäller mitt skrivande av fiktion, av noveller och romaner, så kom detta i stort att bedrivas utanför fandom. Trots att fandomen som en amatörnisch borde uppmuntra till amatörskrivande.
Dvs., i mitt debutfanzine Åstundande hade jag två noveller av sf- och fantasykaraktär. Hoppet om positiv respons var stort...! Men responsen från läsarna var negativ. Jag fick rådet att skriva recensioner, kåserier och rapporter istället.
Det var ett sunt råd. Fanzines fylls bäst med featurematerial. Så fort det blir noveller blir det pretentiöst. Den stilmässiga fallhöjden är stor. Ena stunden är man visionärt ute i det blå, i sin intrig i en stålblank framtidsmetropol; och sedan får man höra att ens text om detta är det värsta skit som någonsin skrivits.
Sådant kostar på att få höra. Hårda bud i litteraturbranschen.
Jag menar, nog ska fiktionen få spira i amatörkretsar. Ray Bradbury publicerade sig ju i fanzines innan han blev pro. Men generellt måste amatören få veta att inte alla gillar att läsa hans verk.
Amatören ska gå i en hård skola. Trots negativ kritik måste han fortsätta skriva, för byrålådan om så krävs, och lära sig vad som funkar litterärt och inte. Mitt eget fiktionskrivande bedrevs efter mars 1983 aldrig eller sällan i fanzineform. Men ambitionen att skriva fiktion fanns kvar. Och skrivandet av kongressrapporter och kåserier i fanzines övade upp uttrycksförmågan.
Så in alles var fandomen en god förskola i skrivande. Och en kreativ zon rent allmänt. Man talade om "fannisk råkraft" och den fanns. En omisskännlig kreativ närvaro som alstrades av sf, fanzines, kongresser; och allt i ett och ett i allt.
Fandom as such må vara lite inkrökt och sekteristiskt. Men sektbildande är inte enbart dåligt. I en sekt kan man piska upp energi och kreativitet som annars förblir slumrande.
Ingen lek
Jag kommer alltid att se med nostalgi på mitt liv som sf-fan. Det var ett kreativt kraftfält. Och en introduktionskurs i publicering: skriva egna fanzines och få respons, läsa Nova och JVM och höra anekdoterna om SamJ och alla legendariska redaktörer, få en inblick i översättande mm. Info som denna fick man genom att nätverka i fandom.
Men man ska inte tro att fandomen är någon lek hela tiden. Fejdande har förekommit. Och de ideologiska striderna kan vara hårda. Se bara på Science Fiction Seen from the Right, som antyder detta.
Och se på fenomenet Hugo Wars, som jag skrev om på Motpol 2015. Detaljer åsido är detta en kulturkamp som än rasar. Ska Politisk Korrekthet för alltid styra sf-fandom?
Det må vara att saker idag fragmentariseras. Sf-fandomens klassiska tid, senare hälften av 1900-talet, inföll före internet. Sf-fandomen spirade i insändarspalter i sf-magasin och i pappersfanzines. Sanningen basunerades ut från en handfull magazines och fanzines. Sf är ännu populärt men fandomen som en (i god mening) kyrka driven av en tro -- detta har begränsad lockelse idag när alla kör sin grej.
På gott och ont råder idag medial fragmentering. Några "way of life"-fans finns knappast längre.
Dessutom har den tro som drivit sf-samfundet på sistone stelnat i reduktionistisk vetenskapstro. När det begav sig kunde ju även föregivet vetenskapsortodoxa namn som Heinlein, Clarke och Asimov ha mystiska drag i sina texter (Assignment in Eternity av Heinlein; Nine Billion Names of God och 2001 av Clarke; Foundation's Edge av Asimov där galaxen sägs ha ett Gaia-medvetande). Och i Sverige hade vi Dénis Lindbohm, en fandomlegend och sf-författare som kunde kombinera mystik och esoterica med naturvetenskap och teknik. Men idag är sådant knappast gångbart. Inte inom sf-paradigmet, inte inom "sf-kyrkan".
Sf av idag, även med "right-wing resurgence à la Sad Puppies"(q.v. Hugo Wars),är en något sklerotisk företeelse. Ett holistiskt paradigmskifte måste till för en ny kreativ guldålder, för sf och för kulturen i stort.
Relaterat
Science Fiction Seen from the Right
JVM
Kontext 2008
EuroCon 2011
Bilderna föreställer sf-fanzines jag gett ut.