Det ges knappt ut några traditionella böcker om Sverige längre. Finförlagen är klart svenskfientliga. Men det finns trots allt Sverigevänliga historiker. Både idag och tidigare har historiker med positiv, nationell attityd verkat i detta land.
Nog finns det nationalistiska historieverk om Sverige. Även i vår tid. Herman Lindqvists"Historien om Sverige" (tio band utgivna på 1990-talet) har det mesta man kan kräva. Detta är kanske det mest nationalistiska historieverket på hundra år i detta land. Lindqvist säger sådant som att Karl XII var modig och att Gustav II Adolf förtjänar att kallas "den store". Lindqvistär ibland "lite lagom mysrojalist" och liberal, men på det stora hela bör han ha cred som nationalist.
Vad finns det mer då? I Sverigevänliga-historiker-genren, om man ser bakåt lite? Ja, vi har ju Alf Henriksons "Svensk historia" (två band, ursprungligen utgivna 1963) som har en antikvarisk approach: allt återges, även "onödiga ting" som fältslag och kunga-anekdoter. Hans verk är tämligen läsbart och bildande. I botten av Henriksons attityd finns dock en kungafientlig ådra. Han var ju liberal DN-skribent och ett slags proto-kulturmarxist.
Ingvar Anderssons "Svensk historia" från 1950-talet är för sin del förhållandevis nationellt sinnad. Den är iaf inte svenskfientlig, så som senare akademiska historiker är. Denna bok var just en akademisk grundbok en gång i tiden men den är fullt läslig, även ur populärsynpunkt.
- - -
Ännu på 1950-talet lästes Carl Grimbergs "Svensk historia för grundskolan" i våra skolor. Originalboken kom i början av seklet men verket stod sig genom flera upplagor. Grimberg hade förmåga att presentera fakta på läsligt sätt. Han är känd för formuleringen "Gustav II Adolf blev med tiden tämligen fet". Detta kanske låter lite raljant men det är ju rätt i sak: Gustav var av den runda typen.
Ännu en klassisk svensk historiker som skrivit handböcker är Claes Theodor Odhner. Odhner är en kritisk historiker, av kulturmarxisterna stämplad som obsolet. Men han är inte obsolet, han är en nationellt sinnad svensk historiker med alla relevanta krav på källkritik tillgodosedda.
En äldre svensk, uppburen historiker som bör undvikas är dock Anders Fryxell. Han lät patriotismen skymma fakta av och till.
- - -
Ämnet för detta inlägg är historieverk med nationalistisk vinkel. Då kan jag även hänvisa till min egen onlineföljetong på temat. I trettio avsnitt berättar jag om Sverige. Och jag börjar med ynglingaätten, går sedan igenom vikingatid och tidig medeltid liksom högmedeltid, stormaktstiden, frihetstiden och allt därefter fram till idag. Och jag är positivt, affirmativt sinnad: jag är svensk och jag skildrar min svenska historia utan sneglingar mot PK-ism, kosmopolitism och mångkulturism. Källkritik idkas men jag är inte, som kulturmarxister, ute för att ta heder och ära av flydda tiders aktörer.
Här är tre smakprov ur min historia:
. Folkliv och seder under vikingatiden
. När Gustav Vasa räddade Sverige
. Gustav III:s statskupp
Det där var lite tips om nationalistiska historieverk. Vilka man än läser så är det en fascinerande historia som rullas upp. Sverige har en lång historia som suverän, självständig aktör, mitt i stormaktspolitikens stormar. Ännu under 1800- och 1900-talet finns det heroiska händelser vi svenskar deltagit i, kanske inte storpolitiskt men dock. Jag tänker här på sådant som hjälpen till Finland under andra världskriget och kalla kriget, då vi framgångsrikt försvarade oss mot Sovjetsystemets påtryckningar.
Relaterat
Min svenska historia: index
Folkliv och seder under vikingatiden
När Gustav Vasa räddade Sverige
Gustav III:s statskupp
Porträtt: Herman Lindqvist
Uniformer genom tiderna för Svea livgarde.